filmitus

Upperdog (2009)
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Drama, Norge 2009
Regissör: Sara Johnsen
Originaltitel: Upperdog
Skådespelare: Bang Chau, Hermann Sabado, Agnieszka Grochowska, Mads Sjøgård Pettersen
Längd: 100 min
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.

———

Till en början så verkar de fyra karaktärerna i det norska samhällsdramat Upperdog inte ha så speciellt mycket att göra med varandra. Men ganska snart börjar bitarna falla på plats och man fårstår att deras livsöden är hårt sammanknutna. Filmen Upperdog som är skriven och regisserad av Sara Johnsen erbjuder en tankvärd inblick i några storstadsskandinavers inte helt okomplicerade liv.

Syskonen Yanne (Bang Chau) och Axel (Hermann Sabado) har i ung ålder adopteras från Asien. Lillebror Axel var då så liten att han nu inte kommer ihåg den syster som en gång betydde allt för honom. Istället växte han upp med ett stort hål i sitt hjärta och har nu blivit emotionellt handikappad. Den polska arbetarkraftsinvandraren Maria (Agnieszka Grochowska) städar hos Axels rika föräldrar och en ömsesidig attraktion väcks mellan de båda. Maria upptäcker dock ett fotografi på de välbärgade människornas vägg som väcker hennes intresse. Fotografiet föreställer ett asiatiskt barn som kliver av ett flygplan tillsammans med en norsk kvinna. Anledningen till att Maria reagerar på bilden är för att hennes bästa vän Yanne har ett likadant fotografi hemma i sin lägenhet. Men på Yannes bild kan man tydligt se att det var två kvinnor och två barn som landade på Oslos flygplats för mer än 20 år sedan. Samtidigt får vi följa Per (Mads Sjøgård Pettersen) som precis kommit hem från sin FN-tjänstgöring i Afghanistan. Per har i media fått bära hundhuvudet för Norges inblandning i konflikten. Krigsdomstolen har bedömt att de skott han avlossade var enligt protokolet men ändå finns den negativa stämpeln kvar. Per har därför dragit sig undan men ruvar på en hämnd mot den journalist som satte honom i klistret. Lite tröst får han dock när han besöker sin lokala kvarterskrog där den vackra servitrisen Yanne alltid verkar bli glad av att se honom.

Upperdog är en ambitiös film. Ambitiös på det sättet att den verkligen vill lära oss något om det moderna samhället. Den blir som en vägledande gest till den moderna storstadsskandinaven som dagligen får manövrera genom en mångkulturell och komplex vardag. Det är de grundläggande mänskliga behoven som för de fyra karaktärerna samman. Behov som vi alla har oavsett hur olika varandra vi tror vi är. På vägen mot de fyra unga människornas gemensamma knytpunkt så lyckas även Sara Johnsen beröra flera viktiga frågor i det moderna norska samhället. Hon gör också detta utan att vifta överdrivet med några pekpinnar. Att Norge skickar soldater till Afghanistan och vad det innebär är naturligtvis en högaktuell fråga. Samma sak gäller den arbetskraftsinvandringen som finns i landet och vad som driver människorna bakom den. Men huvudhistorien ligger ändå hos de adopterade syskonen. Filmen lyfter fram hur viktigt det är att adopterade barns rötter inte bara skärs av och kastas bort. Ett ämne som kanske tyvärr har hamnat en hel del i skymundan av den betydligt större flyktingdiskussionen. Det är också dessa lite annorlunda frågor som gör Upperdog till en ambitiös film. Den slår ett slag för de personer som enligt samhällets normer borde vara lyckliga och som egentligen inte får klaga. Men precis som titeln antyder så visar Upperdog att verkligheten ofta är lite mer komplicerat än vad man först tror.

Själv imponeras jag av de norska filmskaparna och hur de hela tiden lyckas finna nya originella infallsvinklar på den moderna samhällsdebatten. De vågar ta större risker än vi svenskar med sina berättelser, oavsett om det inte är den mest politisk korrekta skildringen som framställs. Kanske är det så att de helt enkelt får friare tyglar av sina filmbolag i jakten på samhällsrealism? Detta gäller även för Upperdog som klarar att hantera ganska allvarliga ämnen utan att bli för tung och mörk. Nej, tvärt om faktiskt. På sina ställen är den riktigt rolig och filmen flyter fram på ett lättsamt och fräscht sätt. De fyra unga människornas historier är mycket skickligt sammanflätade och för tankarna till amerikanska storverk som Crash, Babel eller 21 Grams. Filmen är också snyggt utförd och skådespelarna är mycket trovärdiga i sina roller. Mot Upperdogs final blir handlingen och berättandet tyvärr något utdraget och lite övertydligt vilket är synd. Men förutom att filmen tappar lite av sitt fina tempo mot slutet så levererar ändå Upperdog fullt ut. Även om den kanske inte är riktigt lika genial som den fantastiska De Osynliga av Erik Poppe så är det en mycket tankvärd och välutformad norsk filmpärla.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Den nakna mannen (2010)
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Dokumentär, Finland, 2010
Originaltitel: Miesten vuoro
Regi: Joonas Berghäll, Mika Hotakainen
Längd: 81 minuter
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, exploitation och annat spännande.

———

Att man i Finland anser att bada bastu är väldigt nyttigt kommer ju inte direkt som någon nyhet. Att det rör sig om mer än en fysisk rening kanske inte är lika erkänt. I Den nakna mannen av Joonas Berghäll och Mika Hotakainen får vi följa med in i den ångande bastuvärmen och uppleva när den finske mannen öppnar sitt hjärta.

Den nakna mannen är något så ovanligt som en finsk dokumentär med fokus på vad som händer med män när de bastar ihop. Vi får träffa en varierad samling karlar som inte har mycket gemensamt förutom just bastuintresset . Men något händer när den ångande värmen omger deras nakna lekamen. Uppenbarligen tinar bastuaggregaten upp de ofta tillsynes råbarkade karlarnas munläder för plötsligt börjar de berätta om sina innersta känslor och funderingar. De delar med sig glädjande berättelser som berör känslan att bli pappa eller beskriver hur underbart det är att finna kärleken sent i livet. Många berättelser är just upplyftande varma men betydligt fler är hjärtskärande tragiska och fyllda med djupt rotad manlig ångest.

Som svensk har jag knappt satt min fot i en bastu i hela mitt liv. Istället har jag bortförklarat den ångande miljön som en något förlegad tvagningsmetod. Efter att ha sett Den nakna mannen börjar jag dock förstå varför denna ångande ceremoni är en sådan viktig del av den finska traditionen. De nakna männen kan i bastun släppa omvärldens ok och istället unna sig några minuter av reflektion. Bastumiljön blir till en ventil där mer än deras porer kan renas. Här kan de släppa ut sina innersta demoner och söka tröst hos varandra. Vi får bland annat höra dem beklaga sig över att de finska männen uppfostrats till att vara råbarkade och introverta. De har tidigt fått lära sig att ”män inte gråter” vilket har blivit som ett nationellt handikapp. Men i bastun gråter de, de gråter över sin barndom och över sin själsliga ensamhet. De gråter över förlorade vårdnadstvister och hur döden har berövat dem deras nära anhöriga. Kort och gott kan bastubesöken erbjuda de finska männen den emotionella kontakt som samhället nekat dem.  Som svensk man börjar jag avundas den finska bastutraditionen. Kanske borde vi också söka oss till badhus när livet känns för överväldigande eller när vi helt enkelt behöver manlig förståelse och gemenskap.

Dokumentären Den nakna mannen sträcker sig från norra Finlands ödemarker till Helsingfors innerstadsbadhus. Samtliga av de män vi får möta verkar dela uppfattning som en av dem uttrycker med orden: ”Ibland gör det gott att få prata”. Förutom att visa hur oerhört etablerat bastubadandet är i Finland så förstår man den terapeutiska poängen med den ångande miljön.  Det behövs en ökad debatt i hur män uppfostras och hur de hämmas emotionellt. Den nakna mannen är ett litet steg mot en öppnare diskussion rörande just detta viktiga ämne.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Pussel (2009)
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Originaltitel: Rompecabezas
Regi: Natalia Smirnoff
Medverkande: María Onetto, Gabriel Goity, Arturo Goetz
Längd: 88 min
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, exploitation och annat spännande.

--- --- ---

När den tillbakadragna hemmafrun Maria del Carmen (María Onetto) fyller 50 år får hon ett pussel i present. De fint utskurna bitarna visar sig bli mer för henne än ett trevligt tidsfördriv. Maria har nämligen en otrolig fallenhet för att få pusselbitarna att passa på rätt ställe. Man brukar säga att alla människor har en unik färdighet här på jorden. Maria har i pusslandet funnit sin.

Länge har Marias funktion varit att passa upp på sin man (Gabriel Goity) och sina två snart vuxna söner. På sikt har detta gjort henne introvert och en smula deprimerad. Den övriga familjen har alla sina egna intressen men för Maria finns bara matlagningen och städandet. När hon upptäcker sin fallenhet för pussel blir det som en väckarklocka för henne. Den nya passionen uppslukar all Marias lediga tid och de traditionella sysslorna får ta ett steg tillbaka. Hon söker sig istället till pusselklubbar där hon hittar likasinnade. En ny värld öppnar sig och snart har Maria en manlig pusselpartner (Arturo Goetz) som vill ta med henne till Tyskland på världsmästerskap. Problemet är att Maria inte riktigt vågat berätta för sin familj hur långt pusslandet tagit henne.

Naturligtvis är det enkelt att koppla Marias hobby till livets pusslande i stort. Men först och främst handlar faktiskt filmen om passionen med att pussla. Man riktigt känner hur Maria beundrar de vackra små bitarna och hur hon njuter när hon får dem på plats. Successivt får vi följa hur hon byggs upp och stöps om som person. Maria blir hela tiden allt mer utåtriktad och mer självständig vilket mottas med blandade känslor av den resterande familjen. För visst finns det också en genusdiskussion i filmen. Det är inte en slump att det första pussel Maria lägger föreställer drottning Nefertiti, en stark vacker kvinna som styrde över sitt eget öde. Marias slits hela tiden mellan de klassiska kvinnoidealen och sitt eget livsviktiga begär att få pussla. Det rör sig om en mycket svår dragkamp eftersom Maria verkligen älskar sin make och sina söner. Filmens stora fråga blir om pusslandet verkligen måste innebära ett uppbrott från familjen eller om det faktisk går att kombinera sysslorna.

Argentina har de senaste åren blivit ett riktigt intressant filmland. Detta har Bio Roxy uppmärksammat som tidigare också visat den utmärkta Sanningen i deras ögon. Riktigt lika bra är det inte den här gången. Pussel är en mycket vackert berättad film men som ändå lämnar åskådaren med vissa frågetecken. Den vågar inte riktigt resa sig vilket är lite synd för María Onetto gör en utmärkt gestaltning av den pusslande Maria. Jag vill ändå varmt rekommendera alla att se Pussel. Med fina penseldrag vågar den berätta om kvinnlig frigörelse och om konsten att följa sitt hjärta. Det är en varmt livsbejakande liten argentinsk film som passar perfekt i det svenska höstmörkret.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Armadillo
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Dokumentär, Danmark 2010
Regi: Janus Metz
Foto: Lars Skree
Längd: 100 minuter,
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.

———-

Att krig är ett helvete är ett välkänt faktum. Men sällan har detta dokumenterats så ingående som i Janus Metz omtalade ”Armadillo”. Under ett halvår har Metz och fotgrafen Lars Skree följt en grupp unga danska soldater i krigets Afghanistan. Resultatet har blivit en ingående gestaltning av det totala kaos som råder i landet men även hur krig successivt förändrar människors psyken.

I ”Armadillos” inledning möter vi en samling unga män på väg ut på sitt livs äventyr. De ska bevara freden i Afghanistan och hjälpa civilbefolkningen få ordning på landet. På plats visar sig detta vara mer komplicerat än vad de först hade trott. De unga soldaterna hamnar i det brittisk-danska lägret ”Armadillo” i den söderliggande provinsen Helmand. Runt omkring lägret organiserar sig talibanerna och ortsbefolkningen är livrädd för att hamna mitt emellan. De vill inte ha någon hjälp och anser att det bästa vore att soldaterna bara åkte hem igen. Tiden i lägret blir långsam och enformig. Den största faran är minorna som talibanerna strategisk placerar ut. Gång på gång drabbas det danska kompaniet och soldater dödas eller får skickas hem för rehabilitering. När danskarnas plutonchef nästan dödas av en vägmina hårdnar jargongen hos de unga männen. Bortblåst verkar idén på att hjälpa civila, nu börjar det istället talas om ”längtan att få sätta en kula i sån där taliban-byracka”.

Janus Metz och hans fotograf märks inte i ”Armadillo”. Filmen är heller inte uppbyggd som någon typisk Discovery-dokumentär. Den saknar exempelvis den klassiska berättarrösten och alla intervjuerna. Istället drivs ”Armadillo” av de spontana reaktioner och dialoger som uppstår mellan de unga männen. Soldaterna framställs heller inte som några hjältar eller missdådare. De är helt enkelt bara en samling unga killar som hamnat i en väldigt onaturlig situation. Några uppenbara pekpinnar finns alltså inte. Oftast är soldaternas uppdrag ganska enformiga och de unga männens tristess är påtaglig. Men rätt som det är börjar kulorna vina runt deras huvuden och de befinner sig mitt i en stridszon. Dessa krigsscener har en sådan kuslig närvaro att det är svårt att förstå att ett filmteam faktiskt funnits på plats. Tankarna förs istället till Steven Spielberg och Tom Hanks miljardprojekt ”Band of Brothers” och ”The Pacific”. Det är nämligen precis den här adrenalinstinna känslan som de försöker återskapa i sina mastodontserier. Känslan av de unga männens insikt att någon försöker döda dem. En upplevelse som är så stark att de aldrig kommer att vara naiva pojkar på spännande äventyr igen. Man brukar säga att bra krigsfilmer ofta liknar dokumentärer. Med ”Armadillo” är det istället tvärt om. Den har nog mer gemensamt med Kathryn Bigelows Oscarsvinnare ”The Hurt Locker” än med de flesta dokumentärfilmer. Och ingen miljardbudget behövdes, bara verklighetens Afghanistan och en handkamera.

För övrigt är det svårt att kritisera en så stark film som ”Armadillo”. Janus Metz har tagit mycket stora risker och filmen kunde lika gärna ha kostat honom livet. Lars Skrees foto är klanderfritt vackert och effektfullt pampigt på samma gång. Helikoptrar i motljus blandas med karga ökenmiljöer och intima närbilder. Filmen är mycket snyggt klippt och passande stämningsmusik har lagts till. Men det är också här det finns ett litet problem med ”Armadillo”. Risken finns nämligen att den pålagda musiken och den snygga ytan ger filmen ett fiktivt skimmer som egentligen inte behövs. För mig räcker det med att se chocken i den unga soldatens ögon när han förstår att han blivit skjuten. Med ett så starkt råmaterial känns stämningsmusik och helikoptrar i slowmotion bara överflödigt. Dessa invändningar är dock förhållandevis små. ”Armadillo” fyller sin funktion och visar upp en opolerad verklighet man sent glömmer. Detta är en gripande dokumentation av ett trasigt land och dess befolkning. Detta är en debattfackla i den danska Afghanistan-debatten. Men först och främst är det en viktig dokumentation på vad krig gör med människors psyken.

--- --- ---
Kristoffer Pettersson redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Som ni kanske märkt så har det inte hänt så överdrivet mycket här på Filmitus på sista tiden. Jag har nämligen tillsammans med mina vänner Rickard Blixt och David Larsson (och med stor webbhjälp av min kära sambo Eva) dragit igång en e-tidning med fokus på genrefilm, exploitation och annat av värde.

Så välkommen till Frombeyond!!!

Like us on Facebook

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - filmcritic with a cause...

Vår årliga resa till Göteborg den 26 – 27 februari resulterade i ett besök på Scandinavian Sci-fi, Game and Film Convention och ett litet reportage åt Kulturdelen. Min kära sambo Eva tog också lite bilder som inte alla fick plats, så jag tänkte lägga upp dem här på Filmitus. Håll till godo, men gå gärna in på Kulturdelen och läs mitt reportage som bland annat innehåller en liten intervju med Michael Beck från Walter Hills sköna gängfilm The Warriors (1979).

http://www.kulturdelen.com/2011/03/01/bland-stormtrupper-och-kultfilmsikoner-goteborgs-sci-fi-massa-2011/



Star Wars dominerade mässan



Svensk skräckfilm på fram-marsch



Äkta filmrekvisita 1, Till höger: Jodie Fosters rymddräkt från Contact (1997)

 

Äkta filmrekvisita 2, Harry Potters badrock?



Tavlor om du vill ha Leatherface eller ”Nude Nuns with Guns (2010)” på sovrumsväggen

The Hulks skalle i naturlig storlek



Äkta filmrekvisita 3, Star Wars, Iron Man och Terminator

Miniatyrer och åter miniatyrer

Blessed by the Warriors


Foto: Eva Johansson

---

Kristoffer Pettersson

Nästa nedslag i min följetång om Directors Cut-utgåvor jag efterfrågar kanske är lite otippad. Filmen i fråga är nämligen inte direkt känd för att vara någon filmhistorisk milstolpe utan snarare som ett gigantiskt ekonomiskt magplask. Det finns dock spännande rykten om att de skulle kunna blivit betydligt mer intressant än vad det tillslut blev, speciellt för oss svenskar. Efterfrågad Directors Cut nummer 2 är:

The 13th Warrior (1999) av John McTiernan

Jag kommer nog aldrig glömma när jag först hörde talas om detta vikingaraffel. Någon av kvällstidningarna hade en artikel i sin nyårsbillaga 1997 angående vilka stora filmreleaser som skulle komma 1998. En av dessa var The 13th Warrior, eller Eaters of the Dead som den då förväntades heta. Titeln följdes av texten: viking-action med Antonio Banderas, Sven Wollter och Omar Sharif. Vad i hela friden var nu detta för jäkla aprilskämt? Att det dessutom var Die Hard-regissören John McTiernan som skulle stå bakom spakarna gjorde mig inte direkt mindre förvirrad. Allt visade sig faktiskt vara sanningsenligt och snart dök det också upp en intresseväckande trailer. Allt såg faktiskt ganska lovande ut men av någon anledning drog allt ut på tiden och när filmen tillslut fick ett release-datum (i slutet av 1999) så hade den bytt namn. Nu hette den istället The 13th Warrior.

När resultatet tillslut nådde mina hornhinnor så kanske jag inte blev superbesviken, men heller inte speciellt imponerad. Det visade sig också att vägen till vita duken (eller i mitt fall dvdspelaren) hade varit kantat av problem. Manuset var baserat på en novell skriven av Michael Crichton, en historia som i sin tur känns minst sagt snodd från Beowulf-sagan. Antonio Banderas spelar en Arab som följer med ett gäng vikingar upp i norden .Där får han träffa den döende kung Rothgar (Sven Wollter) och hans arvingar som bröstar upp sig om tronföljden. Allt detta verkar dock rinna ut i sanden när vikingasamhället plötsligt anfalls av vad som ser ut att vara monster. Istället blir det en massa springande och huggande tills byn är räddad och (spoiler-varning) de som klätt ut sig till monster drivits på flykt. Tyvärr så uteblev det fantastiska äventyr som jag hoppats på och istället kändes allt ganska rörigt och oengagerat. Något som kanske inte är så konstigt med tanke på allt som hände innan filmen tillslut släpptes.


Antonio Banderas tar till kroksabeln.

När John McTiernan presenterade sin version av The 13th Warrior för Tuchstone Pictures ska den enligt rykten ha varit 150 minuter lång. Testpublik och filmbolag ska efter visningen ha tyckt att filmen var på tok för pratig och att den behövde klippas ner en hel del. McTiernan motsatte sig detta stark då han ansåg att filmen skulle bli förstörd av en nedklippning som inte skulle göra den ursprungliga novellen rättvisa. Det ska sedan ha blivit en hel del turbulens vilket tillslut ledde till att McTiernan sparkades. Istället så anställdes novellens författare Michael Crichton till projektet med uppdraget att forma om filmen så den skulle fungera kommersiellt (och alltså inte likna Crichtons novell lika mycket?). Crichtons satte igång med arbetet viket bland annat innebar omfilmandet av en hel massa scener. Filmen ursprungliga budget hade varit på 85 miljoner dollar, men detta extraarbete kom att kosta ytterligare 30 miljoner dollar. Sedan tillkom även ett nytt promotionarbete och filmens slutgiltiga kostnad blev häpnadsväckande 160 miljoner dollar. Speciellt förbluffande är denna summa när man ser de slutgiltiga 102 filmminuterna som faktiskt inte är så speciellt storslagna över huvud taget. Tråkigast var det för oss svenskar eftersom det endast återstår små fragment av Sven Wollters insats som vikingakung.

Sven Wollter som den skröpliga vikingakungen Rothgar

Det blev heller inte några direkt stående ovationer när Michael Crichtons omarbetade film nådde biograferna. Exempelvis Omar Sharif (som faktiskt endast hade en liten roll i filmen) blev så rosenrasande att han för en tid lade sina skådespelarhandskar på hyllan. Filmen floppade också fatalt och Tuchstone Pictures sägs ha förlorat över 120 miljonerdollar på projektet. Vad Sven Wollter anser om det hela finns det dock ingen information om men något mer Hollywoodarbete har det inte blivit.

Den Directors Cut jag efterfrågar är alltså John McTiernans version av The 13th Warrior, alltså den som kallades Eaters of the Dead. Visst finns det viss risk att filmen faktiskt inte fungerade (då heller) men det skulle ändå vara roligt att se hur han ville ha det hela. Trots att McTiernan kan ses som en ganska ojämn regissör (med filmer som Rollerball-remaken i bagaget) så hade förmodligen Tuchstone Pictures sparat en massa pengar på att ge ut filmen i sin första tappningen. Det skulle också vara kul att höra filmens originalmusik skapad av den skicklige Graeme Revall. Även musiken gjordes nämligen om helt och ersattes istället med toner av Jerry Goldsmith. Om inte annat vore det väldigt spännande att få se hela den nu bortskalade intrigen med Sven Wollter som man nu mest anar i bakgrunden. Tyvärr kommer detta nog aldrig att bli verklighet.

Fortsättning följer…

Kristoffer Pettersson

Directors Cut, Extended Cut, Redux Edition och allt vad det brukar heta. Det är väl inte direkt någon hemlighet att förlängda filmalternativ ofta ges ut för att filmbolag ska kunna sälja in sina produkter ytterligare en gång. Det varierar också hur pass befogat dessa nysläpp är och om den ”förlängda” utgåvan egentligen tillför något. Det här får jag väl egentligen inte skriva, men jag anser exempelvis att Francis Ford Coppolas mästerverk Apocalypse Now (1979) klarade sig betydligt bättre i sin originaltappning. Filmen var lång nog ändå (154 minuter) och med de 52 extra ”Redux-minuterna” blev det lite väl mastigt även för den värsta mastodontfilmsräven. Även om extrascenerna var kul att se (åtminstone en gång) så tjänade heller inte Apocalypse Now på att bli förlängd. Istället för att utveckla det Heart of Darkness-doftande Vietnameposet så blev det istället mest bara osammanhängande och bökigt. Man förstår faktiskt varför scenerna valdes bort till att börja med.

Apacolypse Now klarade sig bättre utan de 52 extra ”Redux-minuterna”.  

Så illa som i Apocalypse Now Redux (2001) behöver det däremot inte alltid vara. Ibland går istället filmbolagen in och klipper som värsta svenska 1980-talsfilmcensuren och försvagar en helt fungerande produkt. Kanske tycker de att filmen är för våldsam och vill få ner åldersgränsen till pg-13 för att nå en bredare målgrupp. Eller så kanske de har fått för sig att filmen är på tok för lång och biografbesökarna kommer att få träsmak i baken av för lång tid mellan actionscenerna. Ett exempel på detta är Zack Snyders stiliga Watchmen (2008) som kanske förövrigt också är den bästa serietidningsadaption som någonsin spelats in. På bio kortades den tyvärr ner och flera väsentliga scener valdes oförsvarligt nog bort (exempelvis scenen då Nite Owl Senior blir mördad). På den amerikanska dvd/blu-ray utgåvan korrigerades dock detta och den fullständiga versionen släptes med alla sina praktfulla 186 minunter. För oss stackars region 2-européer så strulade man tyvärr till det och vi fick nöja oss med bioversionens 155 minuter. Taskigt Paramount!

Endast 155 minuter Watchmen erbjuds på svensk dvd och blu-ray.

Men nu till det väsentliga. Jag tänkte ha en liten följetång här på Filmitus där jag tar upp några filmer som det (enligt folksägen) ska finnas intressanta förlängda versioner av. Vissa filmer kanske bara vore kul att se i sin ursprungliga klippning medans andra i nuläget känns stympade. Mitt första efterfrågade Directors Cut är:

The Thin Red Line (1998) av Terrence Malick

Terrence Malick hade legat på latsidan i 20 år när han bestämde sig att föra över James Jones novell The Thin Red Line (1964) till vita duken. Han lyckades locka en hel del namnkunniga skådespelare till sin känslostarka WW2-skildring och presenterade tillslut en av 1990-talets bästa och mest visuella filmer. Några som vi får se skjuta sig fram genom stillahavsövärlden är Adrien Brody, Sean Penn, Ben Chaplin, George Clooney, John Cusack, Woody Harrelson, Nick Nolte, John C. Reilly, John Travolta, Jared Leto och inte minst en helt fantastisk Jim Caviezel i huvudrollen. Helt klart en imponerande samling skådespelare, eller hur?

The Thin Red Line är en fantastisk film, men mycket vill ha mer.

Men hör och häpna, den första versionen av The Thin Red Line som Terrence Malick testkörde för 20th Century Fox var hela 5 timmer lång. Ett så här långt spektakel gick naturligtvis inte att marknadsföra och den slutgiltiga versionen hade istället trimmats ner till det fortfarande ansenliga 170 minuter. Vissa karaktärer och parallellhistorier togs bort vilket innebar att flera andra aktörer försvann helt. Dessa bortklippta stackare ska bland annat ha varit Jason Patric, Viggo Mortensen, Mickey Rourke, Billy Bob Thornton, Martin Sheen, Gary Oldman, Bill Pullman och Lukas Haas. Och allt det här bortklippta filmmaterialet får vi aldrig se? Även om den version av The Thin Red Line som vi fick var imponerande nog och faktist (enligt mig) överglänste Steven Spielbergs Saving Private Ryan (1998) så blir man ju minst sagt lite nyfiken. Jag tror tyvärr inte det finns några planer hos 20th Century Fox att släppa denna 5-timmarsversion, men visst vore det lite spännande att se? Åtminstone en gång.

Fortsättning följer…

Kristoffer Pettersson

The Stone Killer (1973) Columbia Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regi : Michael Winner
Screenplay: Gerald Wilson
Litterär förlaga: John Gardner - A Complete State of Death (1968).
Skådespelare: Charles Bronson, Martin Balsam, m.fl.

Charles Bronson är som bekant ingen man jäklas med, åtminstone inte ostraffat The Stone Killer är Bronsons tredje samarbete med regissören Michael Winner. Filmen föregicks av Westernrökaren Chatos Land (1972) och den lågmälda hitman-thrillern The Mecanic (1972). Båda dessa filmer väckte stort uppseende eftersom de på sin tid ansågs mycket våldsamma. Innan Bronson och Winner spädde på våldsdebatten ytterligare och startade den så kallade ”Vigilante-genren” med stenhårda Death Wish (1974) så kom polisfilmen The Stone Killer (1973).

I The Stone Killer spelar stenansiktet Charles Bronson den sammanbitne New York-polisen Lou Torrey. En snut med hög moral men tämligen låg toleranströskel. Efter att ha dödsskjutit en kriminell för mycket förflyttas Torrey till polismyndigheten i Los Angeles. Där fångar han in en efterlyst mafioso som i utbyte mot amnesti erbjuder viktig information. Torrey tar på sig att transportera informatören till åklagarmyndigheten i New York, men så fort de kliver av flygplanet attackeras de och den snacksaliga gangstern mördas. Mordet utfördes också med sådan millitär precision att Torrey förstår att det är något stort på gång. Mycket riktigt, efter att Torrey rotat runt bland allehanda skummisar börjar bitarna falla på plats. Det visar sig att en gammal fraktion av sicilianska maffian planerar att ta tillbaka makten i den undre världen. Till sin hjälp har de anlitat ett gäng skjutglada Vietnamveteraner. Det finns egentligen bara ett problem, Torrey är dem på spåren.

This Stoneface plays dirty, in a nice suit.

Titeln The Stone Killer syftar lika mycket på de skjutglade Vietnamveteranerna och kallhamrade mafiosi som på Bronsons karaktär. Hårt ställs mot hårt och den enda botemedlet mot brottslighet är hett bly. Nu nästan 40 år senare är det svårt att bli speciellt provocerad av detta (då kontroversiella) förhållningssätt, men The Stone Killer är helt klart ett intressant tidsdokument. Rädslan för att hemvändande Vietnamveteraner skulle flippa ur på hemmaplan känns högst tidsenligt, likaså hur brottsligheten i samhället successivt blivit grövre. Diskussionen fanns under denna period hur man skulle bemöta denna utveckling och ett av alternativen var med våld, vilket The Stone Killer visar prov på.

Det märks också att filmen är baserad på en litterär förlaga (John Gardners novell A Complete State of Death från 1969). Tyvärr har adaptionen till film gjort handlingen lite rörig och ibland ostrukturerad. Det är exempelvis ett förfärligt flängande mellan New York och Los Angeles, något som kunde lösts med ett mer genomtänkt manusarbete. Det är heller inte speciellt svårt att förstå att den stora inspirationskällan var Don Siegels Dirty Harry (1971). Denna film, där Clint Eastwoods otyglade polis Harry Callahan tar lagen i egna händer, kan också ses som en del i utvecklingen mot den ”Vigilante-film” som Bronson och Winner senare kom att popularisera.  Förmodligen skulle inte publiken ha accepterad Bronsons antihjälte i Death Wish om inte hårda polisfilmer som Dirty Harry och The Stone Killer banat vägen.

Gillar man 1970-tals action och Charles Bronsons hårda tag så blir man inte besviken. The Stone Killer levererar en rejäl portion vilda biljakter och tuffa eldstrider kryddat med cool musik, och inte minst, snygga kostymer. Skådespelarna sköter sig helt ok och speciellt Martin Balsam är anmärkningsvärt skön som hämndlysten maffiaboss. Men tycker man att Bronson mest är en stel gammal mustaschgubbe med attitydproblem så kan man lika gärna välja en annan film.  En kul anekdot är dock att det var The Stone Killer (eller åtminstone filmens titel) som födde Charles Bronsons smeknamn ”Stoneface”.

Kristoffer Pettersson – This Critic Plays Dirty!

Jaha, det verkar som det blir det en James Bond 23 i alla fall. Detta projekt som tidigare skrotats har återigen fått luft i seglen. Själv har jag aldrig varit speciellt imponerad av denna långlivade engelska filmserie även om jag förmodligen sett samtliga av de tidigare 22 filmerna. Som många andra kände även jag att det var en välbehövlig nystart när Daniel Craig tog på sig spionsmokingen i Martin Campbells stiliga ”prequel” Casino Royale (2006). Innan denna välbehövliga nytändning så hade serien nämligen nått ett ordenligt lågvattenmärke med mästerslemmet Pierce Brosnan i Die Another Day (2002), vilket var mest en reklamdepåliknande sörja. Nu skulle det bli andra bullar trodde alla, men det blev det inte.

När den röriga Quantum of Solace (2008) avtäcktes så konstaterade jag stillsamt att Casino Royale förmodligen var en lyckoträff och att det var lika bra att pensionera den gamle sexmissbrukande DryMartini- sörplaren. Men nu, efter att James Bond-franchisen för en stund verkat helt uträknad, så tillkännager plötsligt MGM att de nu hittat en passande regissör till ett nytt 007-raffel. Det är heller inte vilken regissör som helst utan Sam ”American Beauty” Mendes.

Sam Mendes, ett regi-geni?

Sam Mendes kanske inte har spottat ur sig filmer som M. Night Shyamalan eller bröderna Scott men hans filmer har varit desto träffsäkrare. Efter att ha sopat röda Oscarsmattan med sitt tankvärda drama American Beauty (1999) var förväntningarna skyhöga. Mendes lyckades roligt nog fortsätta briljera med ögongrynshöjande filmer som Road To Perdition (2002), Jarhead (2005), Revolutionary Road (2008) och nu senast, lågmälda Away We Go (2009). Hur den engelska superspionen kommer att se ut i Sam Mendes tappning kommer minst sagt att bli intressant att se.

Förövrigt så ser det ut som om Daniel Craig åter får spänna på sig Walter PPK-hölstret och precis som de senaste två filmerna blir det Judy Dench som får spela den bistra spionmamman ”M”. Något annat, som kanske än så länge är lite obekräftat, är att Javier Bardem är planerad som Bond-skurk. Trots att denna uppgift fortfarande känns lite osäker så vore det kul om det blev just Bardem som tog på sig antagonistrollen.  Det skulle exempelvis vara spännande att se om han lyckas överglänsa sin tidigare Oscarsbelönade skurkinsatts från Coen-brödernas stenhårda No Country for Old Men (2007). Vem som kommer att blir den dam i nöd som 007 kommer att svinga runt med finns det i nuläget däremot ingen information om. Den som lever får se som man brukar säga.

Javier Bardem, ett skurk-geni?



Kristoffer Pettersson – Kanske kommer att gilla nästa Bond-raffel.      

Coffy (1973) American International Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regi och manus: Jack Hill
Skådespelare: Pam Grier, Robert DoQui, Allan Arbus, m.fl.

Det är svårt att säga blaxploitation utan att tänka på Pam Grier. Hennes namn är helt enkelt synonymt med denna både älskade och bespottade genre. En stor anledning är naturligtvis de moderna tributerna från exempelvis Quentin Tarantino som gav Grier huvudrollen i sin 1970-talsdoftande Jackie Brown (1997). Detta var naturligtvis en hyllning till blaxploitationgenren i stort men i synnerhet till Pam Grier som 1974 spelat hjältinnan med det snarlika namnet ”Foxy Brown”.   Detta var dock regissören Jack Hill och Pam Griers andra samarbete. Innan Foxy så porträtterade Grier nämligen en hämnande hagelgevärsbestyckad sjuksköterska i Jack Hills Coffy (1973).
   

Pam Grier spelar alltså sjuksköterskan Coffy vars lillasyster hamnat i koma efter en överdos. Coffy tänker inte finna sig i detta utan bestämmer sig för att straffa de som fått in systern i missbruket. Hon börjar med att avliva systerns lokala knarklangare och jobbar sig sedan vidare uppåt i droghierarkin. För att kunna skaka fram vilka de stora ledarna bakom knarkhandeln är så behöver Coffy också nästla sig in i hallicken King Gorges (Robert DoQui) kvinnostall. King Gorge (som naturligtvis också har en egen theme-song) levererar nämligen fnask till den sadistiska maffiabossen Don Vitroni (Allan Arbus) och hans skumma politiska kontakter. Hela knarkhärvan visar sig vara större än vad Coffy först trott och allt från vita korrumperade poliser till skenheliga svarta politiker hotas ifall Coffy inte likvideras. Men eftersom Coffy är beväpnad med ett dubbelpipigt hagelgevär och sin formiga kropp visar sig detta inte vara helt enkel.

Coffy (Pam Grier) tar sig ton: -You want me to crawl, you white motherfucker?

Det är lätt att förstå att inställningen till blaxploitation är kluven när man ser en film som Coffy. Dels är det en samhällsmedveten ”Vigilante-film” som uppmanar till ökat engagemang i de afroamerikanska stadsdelarna. Samtidigt så frossar filmen i våld, coola svarta gangstrar, och kanske allra mest: sex. Russ Meyer-vibbarna formligen haglar över mig när Coffy slåss mot King Gorges fnask och lyckas slita av samtligas klänningsöverdelar. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Coffy inte framställs som en superhjältinna utan snarare som en kvinna ur arbetarklassen som helt enkelt fått nog. För att få sin hämnd tvingas hon till massor av sexuell förnedring och är ofta också väldigt underlägsen männen i filmen. Det går naturligtvis att ha samma diskussion när det gäller Coffy som teoretiker har kring exploitation-kusinen ”Rape and Revenge”. Rör det sig om grundläggande sexism hos (den vita manliga hetro-) filmskaparen och åskådaren eller får hjältinnan upprättelse genom sin hämnd? Detta låter jag vara osagt och konstaterar istället att det förmodligen är på grund av denna dubbelmoral som många exploitationfilmer fick så stort genomslag på 1970-talet.

Robert DoQui som den glassiga pimpen "King George".

Året efter Coffy kom Jack Hill (som faktiskt är vit) åter att regissera Pam Grier i Foxy Brown (1974). Även om Foxy Brown kanske generellt brukar anses som strået vassare än sin föregångare så tycker jag att den saknar lite av den opolerade råhet som finns i Coffy. Trots att det är menat att åskådaren ska dregla över Griers kropp är det svårt att inte först och främst tycka synd om henne. Även om denna aspekt inte var manusförfattaren och regissören Jack Hills ursprungliga avsikt så tillför det faktiskt filmen en tankvärd extra genusdimension.  Coffy innehåller förövrigt allt man förväntar sig av denna typ av film. Ett kanoncoolt soul-soundtrack av (i det här fallet) Roy Ayers, massor med skön 1970-talslingo, en fantastiskt flamboyant hallick, och naturligtvis massor med hårdkokt action. Vita snutar och italienska gangsters får alla käka välförtjänt hagelsvärm, men även de afroamerikanska aktörer som har mage ett parasitera på ”sin egen sort” får vad de förtjänar. Roligt är det också att Coffy faktiskt kom ett år innan Michael Winners Death Wish (1974). Denna film med Charles Bronson i huvudrollen anses ju generellt ha startat den så kallade ”Vigilante-vågen” där civilpersoner tar rättvisan i egna händer. Kanske satte den igång raden 1973 med Coffy? Hur som helst så blir det inte mer blaxploitation än såhär, på gott och ont naturligtvis…

Här finns även en Coffy-trailer för den som är intresserad:

www.youtube.com/watch?v=2jVAIitIP-4

Kristoffer Pettersson - No Jive

Fortress (1992) Davis Entertainment
Betyg i en skala från 1 till 5: 3,5
Regi och manus: Stuart Gordon
Skådespelare: Christopher Lambert, Loryn Locklin, Clifton Collins Jr, Kurtwood Smith, Jeffrey Combs

Stuart Gordon är en regissör som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är helt enkelt modig och vågar ta lite nytänkande risker vilket alltid är kul. Det mest talande exemplet är förmodligen obducentskräckkomedin Re-Animator (1985) som till och med gav inspiration till en rockmusiksubgenre (Deathgrind eller Goregrind). Även om den skamligt underhållande Re-Animator förmodligen är den film som eftervärlden kommer att komma ihåg Stuart för så finns det även mycket annat spännande i hans CV. En av dessa lite bortglömda skapelser är sci-fi-äventyret Fortress (1992).

Året är 2017 och världen är överbefolkad. Det är därför förbjudet att föda mer än ett barn och bryter man mot detta blir det minst sagt rejäla reprimander. Christopher Lambert spelar den dekorerade krigsveteranen John Brennick som lyckats befrukta sin hustru Karen (Loryn Locklin) en gång för mycket. I sin flykt undan rättvisan fastnar paret i en vägspärr och Brennick åker fast, men tröstar sig med att i alla fall hustrun kom undan. Hans straff blir att avtjäna 31 år i ett hypermoderna fängelset ”The Fortress”.

”The Fortress” är naturligtvis inte vilket fängelse som helst utan det är (i vanlig ordning) omöjligt att fly ifrån. Till att börja med så ligger fängelset under marken, har laserstrålar istället för galler, och speciellt många traditionella vakter finns det inte heller. Istället så åker kameratorn runt i taket och filmar fångarnas aktiviteter. De intagna blir även vid ankomsten oralt påtvingad en liten mekanisk pryl som gör att de vid behov kan tillfogas smärt, eller i vissa fall få magen bortsprängd om de visar sig vara extra oregerliga. Hela härligheten styrs av den nitiska fängelsedirektören Poe (Kurtwood Smith) och hans elaka dator Zed-10 (Carolyn Purdy-Gordon). Poe är dock en komplex figur och trots att han (i förebyggande syfte?) har sexuellt stympats av fängelseföretaget så vill han hitta någon att älska. Eftersom han också har en ”mindscanner” för att kunna kontrollera fångarnas drömmar får han upp ögonen för Brennick, eller kanske snarare hans hustru som figurerar i hans Brennicks sovande undermedvetna. Vad inte Brennick vet är att hans höggravida hustru inte kom undan vid vägspärren utan också finns inspärrad på fängelset. När han får reda på direktör Poes planer att ta Brennicks fru som sin egen blir han naturligtvis rasande och bestämmer sig för att göra något åt saken.

Direktör Gordon (Kurtwood Smith) hårdflörtar med fru Brennick (Loryn Locklin).

Det rör sig alltså om en futuristisk fängelsefilm och man kan nog säga att den också innehåller de traditionella fängelsefilmkännetecknen. Det finns naturligtvis några mansrump-suktande översittare bland fångarna som Brennick måste sätta på plats, men även några som blir hans vänner. Några interner som han allierar sig med är Nino (en ung, ganska överspelande Cliffton Collins jr) och mekaniknörden D-Day (Jeffrey Combs). Att Combs är med är ju inte direkt någon chock eftersom han verkar vara Gordons absoluta favoritskådespelare (han spelar ju exempelvis huvudrollen i Re-Animator). Med hjälp av sina nya vänner börjar Brennick fundera ut hur han ska överlista fängelsets datasystem vilket naturligtvis inte är det enklaste. Innan han når fram till direktören Poes kontor måste han exempelvis slåss mot genmanipulerade "strikeclones" och lura huvuddatorn Zed-10.

Fängelsebröder 2017: Jeffrey Combs, Clifton Collins Jr, Christopher Lambert.

Till en början var Arnold Schwarzenegger planerad i rollen som Brennick. Budgeten ska då legat någonstans mellan 60- 70 miljoner dollar. Av oklar anledning så kom Arnie på andra tankar och drog sig ur projektet. Med honom försvann också en stor del av finansiärerna och Gordon fick Istället nöja sig med 12 miljoner dollar. Detta är naturligtvis lite tråkigt och skulle Gordon fått göra filmen med sin ursprungliga budget skulle det förmodligen blivit hans stora kommersiella genomslag. Istället för Arnie gick rollen istället till Christopher Lambert. Själv har jag alltid varit en smula fascinerad av Mr Lambert.  Han ser inte det minsta bra ut, är rejält skelögd, och någon direkt närvaro i agerandet har han inte heller. Ändå har han lyckats bli anlitad för diverse huvudrollen (även om det oftast rör sig om B-filmer). Förmodligen anses han locka åskådare på grund av sin roll i Highlander (1986) och jag medger att den gången fungerade han riktigt utmärkt. I Fortress gör han i alla fall så bra ifrån sig som det är möjligt även om han blir överglänst av både Kurtwood Smith och tokstollen Jeffrey Combs. Jag kan dock inte låta bli att fundera på hur filmen skulle blivit i sin ursprungliga tappning med skyhög budget och testosteronbroilern Arnie i huvudrollen.  Fortress kanske skulle ha blivit ett av 1990-talets stora sci-fi-äventyr och kanske till och med överglänst Total Recall (1990).

Strikeclones får käka bly.

Nu gjorde hur som helst Stuart Gordon det bästa av situationen och lyckades göra en charmig och medryckande film. Även om Fortress inte gav upphov till någon musikavart så dryper den av skaparglädje och inte minst av Stuart Gordons skruvade nytänkande. När Brennick slaktar korkade strikecloner med en av clonernas avryckta vapenarm kan man inte låta bli att mysa av välbehag. En annan höjdpunkt är finalen då Brennick jagas av en obemannad bil medan hans hustru föder barn. Vill man se en realistisk framtidskildring om vart fängelsesystemet är på väg kan man leta någon annanstans. Men vill man istället se underhållande sci-fi action med snygga effekter och lite korkat manus är Stuart Gordons Fortress ett mycket bra alternativ.

Kristoffer Pettersson – fruktar framtidsfängelser.

Winters Bone (2010) Anonymous Content
Betyg i en skala från 1 till 5: 4,5
Regi och manus: Debra Granik.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Garret Dillahunt, John Hawkes m.fl.

Det finns något postapokalyptiskt över Winters Bone. De karga miljöerna och de trasiga människorna som kämpar för överlevnad känns helt enkelt inte som 2000-talet. Skulle jag välja en filmreferens så skulle det i så fall vara John Hillcoats filmatisering av Cormac MacCartys Pulitzerprisvinnare The Road (2009). Där fick vi se Viggo Mortensens och hans sons flykt undan svält och kannibaler i ett ödelagt framtidslandskap. Nästan lika desperat är 16-åriga Rees (Jennifer Lawrence) kamp för sig själv och sina två småsyskon i Winters Bone. 

Winters Bone är som ni kanske förstår inte direkt någon munter historia. Förlagan är en bok med samma namn skriven av den amerikanske författaren Daniel Woodrell. Bokens svenska titel är En helvetes vinter vilket både är en ganska talande och tematiskt passande titel. Filmen utspelar sig i ett vinterpinat bergsområde i Missouri där arbetslösheten verkar total. Det människorna som bor i området har gemensamt är sina hoptrasslade blodsband och sina kriminella affärer. Detta gäller även för Rees familj där amfetamintillverkning tidigare fungerat som den huvudsakliga inkomstkällan. När filmen inleds har Rees nedbrutna moder gått in i ett nära på katatoniskt tillstånd och lämnat henne att ta hand om sina två småsyskon. Fadern Jessup är spårlöst försvunnen och det är här Rees problem blir riktigt alvarliga. För innan fadern försvann satte han nämligen upp familjens hus som borgenslösen inför en stundande rättegång. Ree får veta att om inte fadern dyker upp på rättegången kommer hon och resterna av familjen kastas ut på gatan (eller snarare skogen i det här fallet). Ree inser att det är upp till henne att ställa allt till rätta och börjar därför uppsöka faderns bekanta. Ett initiativ som blir rejält impopulärt eftersom hon nu hotar blottlägga de hemligheter som finns i faderns ungängeskrets.


Ree (Jennifer Lawrence) lär sina småsyskon att överleva utan pengar.

Trots att det rör sig om väldigt hotfulla miljöer och karaktärer så är Winters Bone inte direkt någon våldsam film. Det behövs ärligt talat inte. Det är fullt tillräckligt med de blickar med underliggande hot som filmens mycket trovärdiga skådespelare utbyter. Av dessa aktörer är det helt klart Jennifer Lawrence som spelar Ree som skiner starkast. Det här är en skådespelerska som trots sin ringa ålder (hon är född 1990) har en oerhörd närvaro i sitt agerande, något som också lett till en Oscarsnominering i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll 2011”. Två andra aktörer från Winters Bone som är anmärkningsvärda är John Hawkes som gestaltar den härjade farbrodern ”Teardrop” och Garret Dillahunt som spelar ortens lokala polis. Att dessa två herrar gör bra ifrån sig är ju förvisso inget man direkt chockeras över längre men de båda känns närapå kusligt trovärdiga i Winters Bone.


John Hawkes är övertygande i rollen som farbrodern "Teardrop".

Garret Dillahunt verkar förövrigt ha en imponerande förmåga att medverka i denna typ av strävsamt oglamorösa Cormac McCarty-doftande produktioner. De senaste åren har han exempelvis dykt upp i No Country for Old Men (2007), The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) och den tidigare nämnda The Road. Det är heller inte helt galet att anta att Debra Granik har inspirerats av just dessa filmer när hon skapat sin fantastiska Winters Bone.


Garret Dillahunt går heller inte av för hackor.

Trots en inte allt för speciellt stor budget och med endast en långfilm i bagaget så imponerar regissören och manusförfattaren Debra Granik rejält. Det är inte bara hur hon lyckas driva skådespelarna till fantastiska prestationer som är det intressanta. Även filmens lågmälda ton är skickligt utmejslad med små stilsäkra grepp. Fotot liknar nästan det dokumentära och de miljöer som visas upp är nästan vackra i sin otäcka karghet. Allt bakas samman av den vemodiga countrymusiken som också blir filmens ultimata stämningskrydda. Kanske är det också som en country-ballad man bäst beskriver Winters Bone. En sorgsen ballad om en ung kvinna som vägrar ge upp. En fiktiv klagosång om livets orättvisor men även om hur det efter regn ofta kommer solsken. Även om Jennifer Lawrence kommer att anses för ung för en Oscarstatyett 2011 så har hon framtiden för sig. Debra Graniks fantastiska Winters Bone är nämligen inget annat än ett mästerverk och en av 2010-års bästa filmer.

Kristoffer Pettersson...

Jag är inte direkt någon DC Comics-kille men jag gillar Christopher Nolans bidrag till Batman-franchisen. Naturligtvis har jag inte direkt varit ensam om detta och speciellt film nr två, The Dark Knight (2008) känns svårslagen. En stor anledning till denna films gigantiska succé var naturligtvis att Heat Ledger, som spelade filmens huvudskurk ”The Joker”, avled kort efter inspelningen.  Inte bara fick filmen extra mediefokus på grund av Ledgers tragiska frånfälle, hans gestaltning av Batmans ärkerival är också erkänt extraordinär.

Heat Ledger i sin sista och prisbelönta roll som den luriga Jokern.

Spekulationerna om film nummer tre, som ska nå biograferna under 2012, har varit ofantliga och inte minst hur den ska rollbesättas. Att Christian Bale åter spelar den svartklädda protagonisten är ju klart. Likaså att Gary Oldman blir polischef Gordon och Michael Cain betjänten Alfred. Men hur blir det med skurkarna? I otaliga filmforum har detta diskuterats och allt från Johnny Depp som ”The Riddler” till Vin Diesel som ”Mr Freeze” har föreslagits. Nu kan tillslut spekulationerna upphöra för Warner Bros och DC-Comics har lyft på locket och tillkännagivit den efterlängtade filmens casting. Så här kommer det se ut. Chistoffer Nolans Batman nr tre Kommer att heta The Dark Night Rises och filmens skurkar kommer att vara:

Anne Hathaway som Catwoman / Selina Kyle: Tidigare utmärkt porträtterat av Michelle Pfeiffer i Tim Burtons Batman Returns (1992), och kanske lite mindre bra av Helle Barry i Pitofs kalkon Catwoman (2004). Nu går kattdräkten dock vidare till den kanske lite otippade Anne Hathaway. Denna mycket kompetenta skådespelerska kanske inte direkt var väntad i detta trikåbeklädda sammanhang, men det var ju heller inte Heat Ledger. Även om Hathaway kanske inte direkt känns som den smidiga akrobat-typen så kommer hon förmodligen att göra bra ifrån sig. Vill man ha en lite försmak av henne skulle jag rekommendera Jonathan Dammes Rachel Getting Married (2008). Där visar hon nämligen att hon klarar att spela annat än sagoprinsessa. 


Catwoman 2012: Anne Hathaway
           

Tom Hardy som Bane. Japp, det blir den giftdopade bjässen ”Bane” som kommer att härja lös i Nolans sista del av sin Batman-trilogi. Att det är Hardy som får uppgiften känns aven det lite oväntat men först och främst glädjande. Oväntat eftersom han (med Hollywood-mått) är relativt okänd, men också kul eftersom det rör sig om en mycket förträfflig skådespelare.  Det är heller inte första gången Hardy regiseras av Nolan. I Inception (2010) så spelade han identitetstjuven Eames, ett samarbete som uppenbarligen gav mersmak. Vill man se något där denna skådespelare riktigt glänser så skulle jag utan tvekan rekommendera den stenhårda Bronson (2008), regisserad av danska tokfransen Nicolas Winding Refn. För att passa i rollen som den verklighetsbaserade kåkfararen Bronson fick Hardy bodybuilda ordentligt. Ett utseende som han behållit vilket nu åter kommer till användning i rollen som fängelsebroilern Bane.
   

Tom Hardy, här som engelsk återfallsförbrytare i "Bronson"


Kristoffer Pettersson – egentligen mer en Marvel-kille.