filmitus

Som ni kanske märkt så har det inte hänt så överdrivet mycket här på Filmitus på sista tiden. Jag har nämligen tillsammans med mina vänner Rickard Blixt och David Larsson (och med stor webbhjälp av min kära sambo Eva) dragit igång en e-tidning med fokus på genrefilm, exploitation och annat av värde.

Så välkommen till Frombeyond!!!

Like us on Facebook

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - filmcritic with a cause...

Vår årliga resa till Göteborg den 26 – 27 februari resulterade i ett besök på Scandinavian Sci-fi, Game and Film Convention och ett litet reportage åt Kulturdelen. Min kära sambo Eva tog också lite bilder som inte alla fick plats, så jag tänkte lägga upp dem här på Filmitus. Håll till godo, men gå gärna in på Kulturdelen och läs mitt reportage som bland annat innehåller en liten intervju med Michael Beck från Walter Hills sköna gängfilm The Warriors (1979).

http://www.kulturdelen.com/2011/03/01/bland-stormtrupper-och-kultfilmsikoner-goteborgs-sci-fi-massa-2011/



Star Wars dominerade mässan



Svensk skräckfilm på fram-marsch



Äkta filmrekvisita 1, Till höger: Jodie Fosters rymddräkt från Contact (1997)

 

Äkta filmrekvisita 2, Harry Potters badrock?



Tavlor om du vill ha Leatherface eller ”Nude Nuns with Guns (2010)” på sovrumsväggen

The Hulks skalle i naturlig storlek



Äkta filmrekvisita 3, Star Wars, Iron Man och Terminator

Miniatyrer och åter miniatyrer

Blessed by the Warriors


Foto: Eva Johansson

---

Kristoffer Pettersson

Nästa nedslag i min följetång om Directors Cut-utgåvor jag efterfrågar kanske är lite otippad. Filmen i fråga är nämligen inte direkt känd för att vara någon filmhistorisk milstolpe utan snarare som ett gigantiskt ekonomiskt magplask. Det finns dock spännande rykten om att de skulle kunna blivit betydligt mer intressant än vad det tillslut blev, speciellt för oss svenskar. Efterfrågad Directors Cut nummer 2 är:

The 13th Warrior (1999) av John McTiernan

Jag kommer nog aldrig glömma när jag först hörde talas om detta vikingaraffel. Någon av kvällstidningarna hade en artikel i sin nyårsbillaga 1997 angående vilka stora filmreleaser som skulle komma 1998. En av dessa var The 13th Warrior, eller Eaters of the Dead som den då förväntades heta. Titeln följdes av texten: viking-action med Antonio Banderas, Sven Wollter och Omar Sharif. Vad i hela friden var nu detta för jäkla aprilskämt? Att det dessutom var Die Hard-regissören John McTiernan som skulle stå bakom spakarna gjorde mig inte direkt mindre förvirrad. Allt visade sig faktiskt vara sanningsenligt och snart dök det också upp en intresseväckande trailer. Allt såg faktiskt ganska lovande ut men av någon anledning drog allt ut på tiden och när filmen tillslut fick ett release-datum (i slutet av 1999) så hade den bytt namn. Nu hette den istället The 13th Warrior.

När resultatet tillslut nådde mina hornhinnor så kanske jag inte blev superbesviken, men heller inte speciellt imponerad. Det visade sig också att vägen till vita duken (eller i mitt fall dvdspelaren) hade varit kantat av problem. Manuset var baserat på en novell skriven av Michael Crichton, en historia som i sin tur känns minst sagt snodd från Beowulf-sagan. Antonio Banderas spelar en Arab som följer med ett gäng vikingar upp i norden .Där får han träffa den döende kung Rothgar (Sven Wollter) och hans arvingar som bröstar upp sig om tronföljden. Allt detta verkar dock rinna ut i sanden när vikingasamhället plötsligt anfalls av vad som ser ut att vara monster. Istället blir det en massa springande och huggande tills byn är räddad och (spoiler-varning) de som klätt ut sig till monster drivits på flykt. Tyvärr så uteblev det fantastiska äventyr som jag hoppats på och istället kändes allt ganska rörigt och oengagerat. Något som kanske inte är så konstigt med tanke på allt som hände innan filmen tillslut släpptes.


Antonio Banderas tar till kroksabeln.

När John McTiernan presenterade sin version av The 13th Warrior för Tuchstone Pictures ska den enligt rykten ha varit 150 minuter lång. Testpublik och filmbolag ska efter visningen ha tyckt att filmen var på tok för pratig och att den behövde klippas ner en hel del. McTiernan motsatte sig detta stark då han ansåg att filmen skulle bli förstörd av en nedklippning som inte skulle göra den ursprungliga novellen rättvisa. Det ska sedan ha blivit en hel del turbulens vilket tillslut ledde till att McTiernan sparkades. Istället så anställdes novellens författare Michael Crichton till projektet med uppdraget att forma om filmen så den skulle fungera kommersiellt (och alltså inte likna Crichtons novell lika mycket?). Crichtons satte igång med arbetet viket bland annat innebar omfilmandet av en hel massa scener. Filmen ursprungliga budget hade varit på 85 miljoner dollar, men detta extraarbete kom att kosta ytterligare 30 miljoner dollar. Sedan tillkom även ett nytt promotionarbete och filmens slutgiltiga kostnad blev häpnadsväckande 160 miljoner dollar. Speciellt förbluffande är denna summa när man ser de slutgiltiga 102 filmminuterna som faktiskt inte är så speciellt storslagna över huvud taget. Tråkigast var det för oss svenskar eftersom det endast återstår små fragment av Sven Wollters insats som vikingakung.

Sven Wollter som den skröpliga vikingakungen Rothgar

Det blev heller inte några direkt stående ovationer när Michael Crichtons omarbetade film nådde biograferna. Exempelvis Omar Sharif (som faktiskt endast hade en liten roll i filmen) blev så rosenrasande att han för en tid lade sina skådespelarhandskar på hyllan. Filmen floppade också fatalt och Tuchstone Pictures sägs ha förlorat över 120 miljonerdollar på projektet. Vad Sven Wollter anser om det hela finns det dock ingen information om men något mer Hollywoodarbete har det inte blivit.

Den Directors Cut jag efterfrågar är alltså John McTiernans version av The 13th Warrior, alltså den som kallades Eaters of the Dead. Visst finns det viss risk att filmen faktiskt inte fungerade (då heller) men det skulle ändå vara roligt att se hur han ville ha det hela. Trots att McTiernan kan ses som en ganska ojämn regissör (med filmer som Rollerball-remaken i bagaget) så hade förmodligen Tuchstone Pictures sparat en massa pengar på att ge ut filmen i sin första tappningen. Det skulle också vara kul att höra filmens originalmusik skapad av den skicklige Graeme Revall. Även musiken gjordes nämligen om helt och ersattes istället med toner av Jerry Goldsmith. Om inte annat vore det väldigt spännande att få se hela den nu bortskalade intrigen med Sven Wollter som man nu mest anar i bakgrunden. Tyvärr kommer detta nog aldrig att bli verklighet.

Fortsättning följer…

Kristoffer Pettersson

Directors Cut, Extended Cut, Redux Edition och allt vad det brukar heta. Det är väl inte direkt någon hemlighet att förlängda filmalternativ ofta ges ut för att filmbolag ska kunna sälja in sina produkter ytterligare en gång. Det varierar också hur pass befogat dessa nysläpp är och om den ”förlängda” utgåvan egentligen tillför något. Det här får jag väl egentligen inte skriva, men jag anser exempelvis att Francis Ford Coppolas mästerverk Apocalypse Now (1979) klarade sig betydligt bättre i sin originaltappning. Filmen var lång nog ändå (154 minuter) och med de 52 extra ”Redux-minuterna” blev det lite väl mastigt även för den värsta mastodontfilmsräven. Även om extrascenerna var kul att se (åtminstone en gång) så tjänade heller inte Apocalypse Now på att bli förlängd. Istället för att utveckla det Heart of Darkness-doftande Vietnameposet så blev det istället mest bara osammanhängande och bökigt. Man förstår faktiskt varför scenerna valdes bort till att börja med.

Apacolypse Now klarade sig bättre utan de 52 extra ”Redux-minuterna”.  

Så illa som i Apocalypse Now Redux (2001) behöver det däremot inte alltid vara. Ibland går istället filmbolagen in och klipper som värsta svenska 1980-talsfilmcensuren och försvagar en helt fungerande produkt. Kanske tycker de att filmen är för våldsam och vill få ner åldersgränsen till pg-13 för att nå en bredare målgrupp. Eller så kanske de har fått för sig att filmen är på tok för lång och biografbesökarna kommer att få träsmak i baken av för lång tid mellan actionscenerna. Ett exempel på detta är Zack Snyders stiliga Watchmen (2008) som kanske förövrigt också är den bästa serietidningsadaption som någonsin spelats in. På bio kortades den tyvärr ner och flera väsentliga scener valdes oförsvarligt nog bort (exempelvis scenen då Nite Owl Senior blir mördad). På den amerikanska dvd/blu-ray utgåvan korrigerades dock detta och den fullständiga versionen släptes med alla sina praktfulla 186 minunter. För oss stackars region 2-européer så strulade man tyvärr till det och vi fick nöja oss med bioversionens 155 minuter. Taskigt Paramount!

Endast 155 minuter Watchmen erbjuds på svensk dvd och blu-ray.

Men nu till det väsentliga. Jag tänkte ha en liten följetång här på Filmitus där jag tar upp några filmer som det (enligt folksägen) ska finnas intressanta förlängda versioner av. Vissa filmer kanske bara vore kul att se i sin ursprungliga klippning medans andra i nuläget känns stympade. Mitt första efterfrågade Directors Cut är:

The Thin Red Line (1998) av Terrence Malick

Terrence Malick hade legat på latsidan i 20 år när han bestämde sig att föra över James Jones novell The Thin Red Line (1964) till vita duken. Han lyckades locka en hel del namnkunniga skådespelare till sin känslostarka WW2-skildring och presenterade tillslut en av 1990-talets bästa och mest visuella filmer. Några som vi får se skjuta sig fram genom stillahavsövärlden är Adrien Brody, Sean Penn, Ben Chaplin, George Clooney, John Cusack, Woody Harrelson, Nick Nolte, John C. Reilly, John Travolta, Jared Leto och inte minst en helt fantastisk Jim Caviezel i huvudrollen. Helt klart en imponerande samling skådespelare, eller hur?

The Thin Red Line är en fantastisk film, men mycket vill ha mer.

Men hör och häpna, den första versionen av The Thin Red Line som Terrence Malick testkörde för 20th Century Fox var hela 5 timmer lång. Ett så här långt spektakel gick naturligtvis inte att marknadsföra och den slutgiltiga versionen hade istället trimmats ner till det fortfarande ansenliga 170 minuter. Vissa karaktärer och parallellhistorier togs bort vilket innebar att flera andra aktörer försvann helt. Dessa bortklippta stackare ska bland annat ha varit Jason Patric, Viggo Mortensen, Mickey Rourke, Billy Bob Thornton, Martin Sheen, Gary Oldman, Bill Pullman och Lukas Haas. Och allt det här bortklippta filmmaterialet får vi aldrig se? Även om den version av The Thin Red Line som vi fick var imponerande nog och faktist (enligt mig) överglänste Steven Spielbergs Saving Private Ryan (1998) så blir man ju minst sagt lite nyfiken. Jag tror tyvärr inte det finns några planer hos 20th Century Fox att släppa denna 5-timmarsversion, men visst vore det lite spännande att se? Åtminstone en gång.

Fortsättning följer…

Kristoffer Pettersson

Jaha, då var det 2011. Naturligtvis så kan jag inte låta bli att reflektera lite över filmåret som gått. Detta är jag inte direkt ensam om och jag har vid det här laget läst minst 50 inlägg där andra filmentusiaster listar årets favoriter. Visa filmer återkommer på listorna och ofta håller jag med om att dessa också är årets giganter. Shutter Island och Inception är några sådana återkommande titlar. Dessa två mycket bra filmer visar också att Leonardo DiCaprio kanske är i sitt livs form oavsett om han regisseras av filmveteranen Martin Scorsese eller den yngre uppfinningsrika Christopher Nolan. Några andra stora Hollywoodproduktioner som blev riktigt lyckade var serietidningscharmiga Kick-Ass, den högaktuella facebook-filmen The Social Network, samt Ben Afflecks bankrånardrama The Town. I den senast nämnda visade Affleck att Gone Baby Gone (2007) inte var någon lyckoträff och att hans framtid finns säkrad i registolen. Även skådespelaren Jeremy Renner var utmärkt i filmen och han tog ytterligare ett steg närmare den Oscar han förr eller senare kommer att få.

Jeremy Renner fortsätter imponera, här i Ben Afflecks tighta ”The Town”.

Ska man kolla på lite smalare ”World Cinema” från 2010 så kan jag inte sluta tjata om det franska mångbottnade fängelsedramat Un prophète som jag också hade det stora nöjet att få presentera vid Örebro Filmfest 2010. Vill man istället se något lite mer Asiendoftande så skulle jag rekommendera I Come with the Rain där vietnamesen Anh Hung Trang bjuder på ett okronologiskt nervkittlande seriemördardrama med minst sagt spirituella undertoner. En annan film som grep tag i mitt nackskinn och skakade om mig var det australienska gangsterdramat Animal Kingdom. Här kan man tala om en dysfunktionell familj. Att filmen också är baserad på verkliga händelser gör den inte direkt mer lättsmält.


En av årets överraskningar var det australienska kriminaldramat ”Animal Kingdom”.

Trots de filmer jag nyss nämnt så har filmåret 2010 inte bara varit muntert och glatt. Vissa filmer har varit riktiga magplask och jag har därför satt ihop en personlig liten lista på de filmer som provocerat mig mest.  Några av filmerna finns med på denna lista på grund av att jag förväntade mig något riktigt bra (Jonah Hex) men blev rejält besviken. Andra finns på listan för att de helt enkelt är avskyvärda och en skymf till filmkonsten (Bröderna Karlsson). Nåväl, här följer min lilla hatlista 2010:

Jonah Hex: Baserad på en fin gammal serietidning. Jag hade stora förhoppningar på denna film, mycket på grund av att det var den vanligtvis utmärkte Josh Brolin som mantlat huvudrollen som den halvdöde revolvermannen Hex. Istället fick vi någon slags Pirates of the Caribbean-aktig soppa med tillrättalagt våld, plastiga effekter och själlöst manus. 

The Bounty Hunter: Onödigt och charmlöst trams utan humor eller hjärta. Gerard Butler + Jennifer Aniston = noll kemi.

Killers: Obefintlig komisk timing, fånigt överspel, tråkiga skådespelare som borde hälla sig till tv-mediet. Faktum är att den enda behållningen med denna film är Tom Sellecks fortfarande excellenta mustasch.   

After.Life: Poänglöst sömnpiller som snarare känns som ett dåligt Masters of Horror-avsnitt med hög budget. Ibland undrar man lite över Liam Neesons filmval.

Cop Out: Ibland lyckas Kevin Smith riktigt bra och humorn sitter som en smäck som i exempelvis Clerks II (2006). Ibland blir det tyvärr bara helt fel som i den outhärdliga Cop Out.

Alice In Wonderland: Hur mycket kan egentligen Johnny Depp spela över och hur många gånger kan egentligen Tim Burton göra samma film?  

From Paris With Love: John Travolta är en lönnig och pinsam föredetting och inte alls klarar rollen som CIA-superkiller. Allt annat i filmen är nästan lika ruttet som Travoltas insatts. Luc Besson borde nog vara lite försiktigare med sina produktionspengar.

The Box: Tyvärr är nog Richard Kelly en av filmhistoriens värsta ”One-hit Wonders”. Efter att lamslagit världen med smarta Donnie Darko (2001) så han inte fått ur sig något av värde. The Box börjar bra men tappar bort sig i sin egen mystik. Kanske är det här Kellys svansång? 

Knight and Day: Här fanns det pengar men tyvärr inget manus. Tom Cruise har slutat vara charmig utan är bara sådär obehagligt energisk som bara religiösa fanatiker kan vara. Filmen är helt klart första klassens högbudgettrams.

Bröderna Karlsson: Fånigt vulgär fars som är fascinerande humorlös och tekniskt tafflig. Kjell Sundvall borde åtalas för att efter 30 år som aktiv regissör skapat något såhär bedrövligt. Och varför i helsike pratar Karlsson-brorsan som växt upp i norrland Stockholmska? Finns det verkligen inte bättre skådespelare i Sverige? Listans sämsta film… Nej förresten, 2010 års mest avskyvärda kräkmedel. Jag trodde först inte det var möjligt men Sundvall lyckades i Bröderna Karlsson överträffa sin egen kalkon Hotet (2004) i uselhet. Svensk film är i kris!!!

Kristoffer Pettersson – filmälskare och Kjell-hatare

Årets fredspristagare Liu Xiaobo är en smula kontroversiell, åtminstone om man är kines. Den 54-åriga litteraturprofessorn och människorättskämpen har nämligen haft mage att kritisera det kinesiska kommunistpartistyret. Inte nog med det, han författade även den upproriska kampskriften ”Charta 08” som efterfrågade mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för det kinesiska folket. Men det slutar inte där, Liu Xiaobo var även en av de ledande aktörerna vid himmelska fridens torg 1989 där militären slaktade tusentals demonstranter. Att Liu Xiaobo i själva verket försökte rädda studenters liv genom att försöka övertala dem att inte hetsa militären är inget som den kinesiska staten verkar lägga speciellt mycket vikt vid. De har nämligen förstått att Liu Xiaobo är mer än bara en aktivist och författare, han har även organisatorisk ledarpotential vilket gör honom mycket farlig. Den statliga lösningen blev att stoppa Liu Xiaobo i fängelse där de tänker behålla honom till år 2021. Den kinesiska regeringen ska också ha blivit mycket bestört över fredsprisnomineringen och varnat den norska Nobelkommittén för att belöna Liu Xiaobo. De ska till och med gått så långt att de kallat norrmännen för clowner, vilket förvissa är vardagsmat för oss svenskar, men ändå kan ses som ett diplomatiskt ganska barskt tilltag.

2010 års fredspristagare Liu Xiaobo

Nu är ju det här en filmblogg och inget annat, och vad kan jag som filmvetare göra förutom att lyfta fram några filmer med frihetskämpen Liu Xiaobo i åtanke. Att kampen för kinesisk demokrati varit långvarig och krävt sina offer får man exempelvis förståelse för när man ser Bodyguards and Assassins av Teddy Chan från 2009. Filmen utspelar sig år 1905 när den kinesiska revolutionären Sun Wen ska besöka Hong Kong för att sprida sitt regimkritiska budskap. Sun Wen håller på att ena det kinesiska folket mot den korrupta Quing-dynastin vilket naturligtvis inte ses med blida ögon av landets ledare. Lönnmördare skickas ut och några modiga medborgare tar på sig att föra Sun Wen till och från ett viktigt möte oskadd. Filmens hjältar är en brokig samling figurer som alla har sin egen anledning och motivation. Tiggare, tidningsredaktörer och gatuförsäljare får alla dra sitt strå till stacken för att inte Sun Wen ska mista livet. De flesta av dem går en säker död tillmötes men kampen för kinesisk demokrati är uppenbarligen viktigare än den enskilda individen.

Att Bodyguards and Assassins är fantastisk snygg och har överbrutala action-scener är ju inget man reagerar speciellt mycket på när det gäller episka storproduktioner från Hong Kong. Men det finns även en annan anledning till varför filmen har fått ett så stort genomslag i Asien (den vann exempelvis ”bästa film” och ”bästa regissör” på Hong Kong film Award 2009). Bodyguards and Assassins har även en starkt allegorisk funktion där den uppmanar till ett enat strävande mot en kinesisk demokrati. Man kan exempelvis utan några större problem göra likhetstecken mellan den historiskt viktiga Sun Wen och årets fredspristagare Liu Xiaobo. Tyvärr varslar även Bodyguards and Assassins om att vägen till demokrati kommer att bli blodig och stora uppoffringar kommer att behöva göras. Filmen är alltså sevärd av flera olika anledningar och innehåller även stora Hong Kong-stjärnor som Donnie Yen, Tony Leung, Simon Yam och Nicholas Tse.

Även om Bodyguards and Assassins utspelar sig 1905 så är det inte speciellt svårt att göra kopplingar till det moderna Kina

I Liu Xiaobo ”Charta 08” så efterfrågas som sagt ökad yttrandefrihet vilket kanske inte är speciellt konstigt i ett land där den statliga censuren är extremt strikt. Exempelvis massakern vid himmelska fridens torg har tystats ner så starkt att många kineser inte ens vet att den ägt rum. Att en för stor statlig mediekontroll kränker den demokratiska mångfalden är ju ganska själklart för oss svenskar, men hur ser vi egentligen på censur? En intressant återblick får man om man inhandlar Studio S (filmbolagets) prisvärda dvd-box Studio S & Videovåldet. Boxen innehåller det numera klassiska avsnittet av tv-programmet Studio S från 1980 där videobandspelarens intåg möts med, minst sagt, skepsis. Den nya tekniken är enligt programmet gravt skadlig eftersom unga själv kan välja vad de ska se, helt utan statlig inblandning. Detta gick som en chock genom de svenska hemmen och till och med ett förbud mot videobandspelaren föreslogs. Denna typ av öststatsbeteende kan man ju idag fnissa åt idag men det säger ändå en del om vårt samhällsarv. Frågan blir naturligtvis var som låg bakom debatten. Föddes den av omtanke eller rörde det sig om en statlig rädsla för att inte längre kunna kontrollera vad vi svenskar valde att se? Trots att videobandspelaren inte förbjöds så kom den svenska filmcensuren att härja hejvilt de föjlande åren. Filmer totalförbjöds eller klipptes till osammanhängande trasor. Videouthyrare som inte följde dessa restriktioner fick sina fiskar varma när polisen gjorde razzior i jakt på förbjudna vhs-rullar. ”Videovåld” blev ett begrepp på allas svenskars läppar och Tobe Hoopers Motorsågsmassakern (aka: Texas Chainsaw Massacre 1974) blev uttryckets fanbärare.


Otäck scen från Motorsågsmassakern, filmen som blev "Videovåldets" fanbärare

Dvd-boxen Studio S & Videovåldet innehåller även intressanta senare avslöjanden där de framkommer att Studio S-programmet var manipulerat. De barn som intervjuades var tillsagda vad de skulle säga och filmerna som diskuterades hade aldrig egentligen granskats.  Effekten av ”videovåldsdebatten” blev naturligtvis den motsatta och istället för att avskräcka så sköt videobandspelarförsäljningen i höjden. De utpekade filmerna; Motorsågsmassakern, Toolbox Murders (1978) och Boogieman (1980), fick även en aura av mystik och åtråvärdhet som fortfarande finns inbränt i den svenska filmsamlarsjälen. Förutom de nämnda tv-programmen så rymmer boxen även de nämnda tre titlarna samt tre andra tidstypiska filmer; Eaten Alive (1977) Terror (1978) och Tourist Trap (1979). Detta gör dvd-boxen Studio S & Videovåldet  både intressant och prisvärd.


En både prisvärd och tankvärd dvd-box

Oavsett vad man tycker och tänker så är yttrandefrihet en av demokratins hörnstenar och något som vi alltid bör föredra framför censur, inte bara när det gäller film. Detta låter kanske väldigt liberalt men med facit i handen var det egentligen någon svensk som for speciellt illa av Motorsågsmassakern. Hoppas ni med dessa rekommendationer får en liten tankeställare angående temat yttrandefrihet och statlig kontroll. Kanske kan vi ha ”Videovålds-debatten” i åtanke nästa gång vi behöver statligt skydd mot någon ny chockerande teknik. Förövrigt så hoppas jag Liu Xiaobos fredspris är ett litet steg mot en framtid med en fungerande kinesisk demokrati.

Kristoffer Pettersson - Filmaktivist

Hos mig välkommandes blu-ray övergången med öppna armar. Jag hade långt tidigare tröttnad på den halvtaskiga kvaliteten som dvd-formatet var begränsat till. Som så många andra väntade jag med att inhandla min blu-ray spelare tills HD-kriget var över. När blu-ray dubbades till framtidens format så ryckte jag helt enkelt på axlarna och tänkte; Jaha, det är alltså blu-ray som fortsättningsvis kommer att gnaga hål i min plånbok (om jag nu skulle ha använt denna något förlegade attiralj). Snabbt inhandlade jag en playstation 3 med tillhörande blå-laser. Sen var konsumerandet igång för fulla rullar.

Med en HD-full tv så är blu-ray bilden tillfredställande och till och med ofta fascinerade bra. Men man blir snabbt bortskämd och övergången känns nu lika självklar som när VHS byttes mot DVD en gång i tiden.  Naturligtvis är det inte allt som är positivt med blu-ray. Förutom att det är ganska dyrt att köpa alla sina favoriter på ett nytt format så fuskas det ibland tyvärr med överföringen. Vissa filmer är slarvigt gjorda och skulle lika gärna kunnat vara dvd-utgåvor. Sandrews utgåva av mästerliga Der Undergang är ett sådant exempel, den är kornig och pixlig på ett sätt som förmodligen inte fanns på originalcelluloiden. Ett annat är paramounts utgåva av Paul W.S. Andersons rymdskräckis Event Horizon. Av någon anledning ligger en matta av små vita prickar hela tiden över bilden. Också detta ett rent transfer-slarv som känns väldigt onödigt.

Förövrigt så tycker jag att blu-ray har lite väl sköra och tråkiga fodral till många utgåvor. Ofta är dvd-versionerna av samma film betydligt snyggare paketerade vilket förmodligen beror på att blu-ray säljer sig själv på ett annat sätt än vad det äldre formatet gör. Men visst är det lite tråkigt när snygga plåt och digi-förpackningar kommer endast till dvd medans blu-ray får en jättemjuk skör plastförpackning.  Men jag är ju också i ärlighetens namn ganska petig när det kommer till fodral och förpackningar. Men visst finns det fina blu-ray utgåvor också. För den som orkar importera filmer från England så kan jag rekommendera Arrow Video som ger ut sanslöst snygga editioner av i huvudsak skräckklassiker. Såg för ett tag sedan deras utgåva av Dario Argentos Inferno och höll bokstavligen på att trilla av stolen:

 
Arrow Films lyxiga blu-ray utgåva av Dario Argentos Inferno.

Hur som helst så finns det stora möjligheter med blu-ray formatet. Det stora lagringsutrymmet gör exempelvis att förutom en film i fem gånger så hög kvalitet som dvd så får en hel del extramaterial plats. Men det bästa är naturligtvis bild och ljudmöjligheterna. Äntligen kan man på fullt allvar njuta av film i hemmet utan att behöva göra avkall på kvaliteten. Nu gäller det bara att filmbolagen jobbar på med att ge ut lite smalare och äldre filmer på det nya formatet för naturligtvis är det de mest kommersiella filmerna som släpps först. Regionskoder gör också, i vanlig ordning, det svårt att importera filmer från andra delar av världen vilket naturligtvis är lite tråkigt. Men ju större blu-ray etableringen blir i de svenska vardagsrummen, ju fler filmer kommer naturligtvis att släppas på det nya formatet. Jag har därför gjort en liten lista på filmer som jag går och väntar på.

En Profet, aka Un prophète, (2009): Otroligt stark och välspelat fängelsedrama av Jaques Auidiard. Filmen handlar om en ung kille med blandat etniskt ursprung som blir insugen i det franska fängelse systemet och gör det bästa av situationen.

Der Baader Meinhof Komplex, (2008): Stark och kusligt realistisk film om tokvänstergruppen Baader Meinhof. Fascinerande historia om en samling dedikerade människor som kanske tar sitt politiska engagemang lite väl långt. Ännu ett bevis på att tysk film är något att räkna med.

L'instinct de mort, aka Mesrine: Killer Instinct (2008): Vincent Cassel visar att han är en utmärkt skådespelare i detta epos om den franska gentlemannagangstern Jacques Mesrine. Fantastisk välgjord 4-timmarshistoria som både är grymt brutal och syndigt underhållande.

Cyborg, (1989): Underbar sci-fi action från 1980-talet med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen. Fulkultur skulle man nog kunna säga, men också perfekt i sin adrenalinpumpade 1980-talscharm. Jag och min kompis Olof (O-Dawg) såg filmen minst 300 gånger när jag lyckades få tag på den ”helt oklippt” på en skolresa till England. Cyborgs coola musik och överdrivna karaktärer har för alltid präglat våra sinnen.


Cyborg: en tuff skräpfilm!

Taxi Driver, (1976) Behöver inte direkt presenteras men det är lite konstigt att det inte blivit något lyxigt blu-ray släpp än. Martin Scorseses Taxi Driver är förövrigt helt klart en av mina absoluta favoritfilmer. En nihilistisk djupdykning utan dess like skulle man kanske kunna säga.

Dalkomhan insaeng, aka A Bittersweet Life, (2005): Koreansk gansterhistoria av Ji-woon Kim. Filmen är så där märkligt berörande och tankvärd som bara koreanska filmer kan vara. Film Noir blandas med utstuderat vemod och stiliserat ultravåld.

Kristoffer Pettersson 10-10-09

Alldeles nyss har jag tittat på Edward Furlong igen. Ni vet, den mörkhåriga lilla killen från Terminator 2 (1991) och American History X (1998). Man minns honom som en charmig liten pigg skådespelare med framtiden för sig, men något hände och Edward försvann helt runt millenniumskiftet. De som följde skvallret från Hollywood kanske snappade upp att Edward sumpade sin medverkan i Terminator 3 (2003) på grund av sitt flitiga bruk av olagliga substanser. Och där trodde nog många att vi kunde avskriva lilla Eddie som framtida Hollywood-stjärna och istället summera honom till raden av barnskådespelare i knarkträsket. En lista som både är gedigen och sorglig. Tidigare i år lämnade den också en ledig stol när 1980-tals ikonen Corey Haim tog ner flaggan. Orsaken till Haims frånfälle var helt enkelt att hans kropp var totalt slut efter många års missbruk. Detta till trots att han försökt sig på en drogfri film-comeback så orkade inte Coreys Haims hjärta längre. Tragiskt naturligtvis, men förhoppningsvis även en påminnelse till de unga skådespelare på samma väg som Haim och hans gelikar från 1980-talet.

 
Corey Haim som whitetrash-pimp i Crank 2 vilket också blev hans sista roll.

Som sagt så är ödet inte lika definitivt för Edward Furlong. Jag såg honom nämligen i två nya filmer häromdagen. Pinsamt dåliga förvisso men åtminstone med Edward i titelrollen. Det rörde sig om skräck i det absolut sämsta facket och filmerna har fått exklusiva titlar som Dark Reel (2008) och Night of the Demons (2009). De båda produktionerna var naturligtvis ljusår från creddigt italienskt 70-tals splatter och moderna kvalitetsrysare från Spanien. Faktum är att det ruskigaste nog var att se hur Edward Furlong ser ut nuförtiden. Den pigga lilla spjuvern är som bortblåst. Istället hade Edward förvandlats till en uppblåst och hålögd spillra av sitt forna jag. Men han lever ju i alla fall. Kollar man på IMDB så ser man också att han har en hel del på gång och förväntas vara med i 10-tal filmer under 2010. Kanske har Edward tagit sig i kragen och hoppat av drogkarusellen. Kanske kommer han likt Drew Barrymore att visa att det går att komma tillbaka efter att ha totalkrashat sitt liv. Vem vet, han kanske fått vägledning av Robert Downey Jr. En skådespelare som trots sin grava alkoholism lyckats nyktra till och styra upp sin stjärnstatus till oanade höjder. Jag håller tummarna för dig Edward och hoppas att ditt öde snarare kommer att likna Robert Downey Jrs än Corey Haims.

Kristoffer Pettersson - En filmvetare som bryr sig.

Mr Seagal har stabbat till sig lite på senare år, men är tuff ändå!

För mig nådde förvirringen sin kulmen när Steven Seagal i Mercenary For Justice ska ta sig ut ifrån en bank, där han har fixat något som jag inte riktigt förstod, och möts av sydafrikanska SWAT-poliser. Han löser då enkelt situationen genom att panga ner både poliser och bankpersonal? Hur sjutton tänkte manusförfattaren här? Trodde han att detta högst tvivelaktiga beteende skulle passera den genomsnittliga action-åskådaren obemärkt? Eller avskyr han sydafrikanska poliser och banktjänstemän så till den milda grad att han anser att det är just så här de bör behandlas? Jag förstår naturligtvis att hans senare filmer är mycket billiga att spela in och snabbt genererar pengar, men finns det ingen gräns på hur taffligt manuset får vara?

Steven Seagal, nu också som knubbig rockstjärna

Man undrar ju också hur det är med Steven Seagals självbild. Jean-Claude Van Damme verkar ju ha djup nog att ifrågasätta sin actionhjälteroll i JCVD från 2008, men Mr Seagal puffar på som vanligt. Faktum är att han ser ut att ha gått ner i samma träsk som Chuck Norris gjorde med serien Walker, Texas Ranger. Och då menar jag träsket för självinsiktslös flykt tillbaka till barndomen. Men medans Chuck Norris vill vara karate-cowboy så vill Steven Seagal istället vara någon typ av före detta CIA-verksam shaman eller möjligtvis green peace-Indian.

På senare tid har även den gamla sluggern blivit polis på riktigt i realityshowen Steven Seagal: Lawman (2009). Han har även startat en karriär som musiker med det egna skivbolaget: Steven Seagal Enterprises. Om det rör sig om skickligt entreprenörskap eller helt enkelt är ett fall av hybris kan jag däremot inte svara på. Men frågan var ju vem det egentligen är som ser hans filmer? Alla verkar ju avsky karlskrället.

Kristoffer Pettersson 10-08-24

Sådärja, Sveriges kanske vassaste filmblogg är här. Filmitus inte som dom andra filmbloggarna utan något helt unikt och fullkomligt sensationellt. Skämt åsido, i alla fall ett försök att ge dig som läsare möjligheten att se film ur ett lite större perspektiv än som "bara underhållning". Jag ska anstränga mig att inte baka in för mycket akademiskt språk trots att jag själv har en sådan bakgrund. Nej alla ska kunna läsa och kommentera mina inlägg utan problem. Jag kommer inte heller att specialinrikta mig på kritikerrosad experimentfilm typ ”French New Wave” eller enbart de nyaste Hollywoodfilmerna för att få så många träffar som möjligt. Nej jag tänker skriva om det jag tycker känns relevant för tillfället och det jag helt enkelt känner behöver en utökad dialog.

Kanske berör jag teman som: varför filmerna ifråga ser ut som de gör, hur står de i kontrast till det diskursiva klimatet eller vilka signaler skickas till mottagaren av filmen? Eller så kanske jag försöker bryta ut varför en film inte är riktigt lyckad, hur den försöker rida på någon populärkulturell våg eller vad det nu kan vara. Krönika blandas med recension. Akademisk uppsats krockar med nöjesjournalistik. Förhoppningsvis blir resultatet både tänkvärt och underhållande.

Även om jag tenderar att favorisera filmer som speglar urban misär och organiserad brottslighet så ska jag försöka vara både objektiv och allsidig. Men det är ju trots allt min blogg så det är ju jag som bestämmer. Men välkommen att kommentera mina inlägg.

Now I see this clearly. My whole life is pointed in one direction. There never has been a choice for me – Travis Bickle