filmitus

Pussel (2009)
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Originaltitel: Rompecabezas
Regi: Natalia Smirnoff
Medverkande: María Onetto, Gabriel Goity, Arturo Goetz
Längd: 88 min
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, exploitation och annat spännande.

--- --- ---

När den tillbakadragna hemmafrun Maria del Carmen (María Onetto) fyller 50 år får hon ett pussel i present. De fint utskurna bitarna visar sig bli mer för henne än ett trevligt tidsfördriv. Maria har nämligen en otrolig fallenhet för att få pusselbitarna att passa på rätt ställe. Man brukar säga att alla människor har en unik färdighet här på jorden. Maria har i pusslandet funnit sin.

Länge har Marias funktion varit att passa upp på sin man (Gabriel Goity) och sina två snart vuxna söner. På sikt har detta gjort henne introvert och en smula deprimerad. Den övriga familjen har alla sina egna intressen men för Maria finns bara matlagningen och städandet. När hon upptäcker sin fallenhet för pussel blir det som en väckarklocka för henne. Den nya passionen uppslukar all Marias lediga tid och de traditionella sysslorna får ta ett steg tillbaka. Hon söker sig istället till pusselklubbar där hon hittar likasinnade. En ny värld öppnar sig och snart har Maria en manlig pusselpartner (Arturo Goetz) som vill ta med henne till Tyskland på världsmästerskap. Problemet är att Maria inte riktigt vågat berätta för sin familj hur långt pusslandet tagit henne.

Naturligtvis är det enkelt att koppla Marias hobby till livets pusslande i stort. Men först och främst handlar faktiskt filmen om passionen med att pussla. Man riktigt känner hur Maria beundrar de vackra små bitarna och hur hon njuter när hon får dem på plats. Successivt får vi följa hur hon byggs upp och stöps om som person. Maria blir hela tiden allt mer utåtriktad och mer självständig vilket mottas med blandade känslor av den resterande familjen. För visst finns det också en genusdiskussion i filmen. Det är inte en slump att det första pussel Maria lägger föreställer drottning Nefertiti, en stark vacker kvinna som styrde över sitt eget öde. Marias slits hela tiden mellan de klassiska kvinnoidealen och sitt eget livsviktiga begär att få pussla. Det rör sig om en mycket svår dragkamp eftersom Maria verkligen älskar sin make och sina söner. Filmens stora fråga blir om pusslandet verkligen måste innebära ett uppbrott från familjen eller om det faktisk går att kombinera sysslorna.

Argentina har de senaste åren blivit ett riktigt intressant filmland. Detta har Bio Roxy uppmärksammat som tidigare också visat den utmärkta Sanningen i deras ögon. Riktigt lika bra är det inte den här gången. Pussel är en mycket vackert berättad film men som ändå lämnar åskådaren med vissa frågetecken. Den vågar inte riktigt resa sig vilket är lite synd för María Onetto gör en utmärkt gestaltning av den pusslande Maria. Jag vill ändå varmt rekommendera alla att se Pussel. Med fina penseldrag vågar den berätta om kvinnlig frigörelse och om konsten att följa sitt hjärta. Det är en varmt livsbejakande liten argentinsk film som passar perfekt i det svenska höstmörkret.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Armadillo
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Dokumentär, Danmark 2010
Regi: Janus Metz
Foto: Lars Skree
Längd: 100 minuter,
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.

———-

Att krig är ett helvete är ett välkänt faktum. Men sällan har detta dokumenterats så ingående som i Janus Metz omtalade ”Armadillo”. Under ett halvår har Metz och fotgrafen Lars Skree följt en grupp unga danska soldater i krigets Afghanistan. Resultatet har blivit en ingående gestaltning av det totala kaos som råder i landet men även hur krig successivt förändrar människors psyken.

I ”Armadillos” inledning möter vi en samling unga män på väg ut på sitt livs äventyr. De ska bevara freden i Afghanistan och hjälpa civilbefolkningen få ordning på landet. På plats visar sig detta vara mer komplicerat än vad de först hade trott. De unga soldaterna hamnar i det brittisk-danska lägret ”Armadillo” i den söderliggande provinsen Helmand. Runt omkring lägret organiserar sig talibanerna och ortsbefolkningen är livrädd för att hamna mitt emellan. De vill inte ha någon hjälp och anser att det bästa vore att soldaterna bara åkte hem igen. Tiden i lägret blir långsam och enformig. Den största faran är minorna som talibanerna strategisk placerar ut. Gång på gång drabbas det danska kompaniet och soldater dödas eller får skickas hem för rehabilitering. När danskarnas plutonchef nästan dödas av en vägmina hårdnar jargongen hos de unga männen. Bortblåst verkar idén på att hjälpa civila, nu börjar det istället talas om ”längtan att få sätta en kula i sån där taliban-byracka”.

Janus Metz och hans fotograf märks inte i ”Armadillo”. Filmen är heller inte uppbyggd som någon typisk Discovery-dokumentär. Den saknar exempelvis den klassiska berättarrösten och alla intervjuerna. Istället drivs ”Armadillo” av de spontana reaktioner och dialoger som uppstår mellan de unga männen. Soldaterna framställs heller inte som några hjältar eller missdådare. De är helt enkelt bara en samling unga killar som hamnat i en väldigt onaturlig situation. Några uppenbara pekpinnar finns alltså inte. Oftast är soldaternas uppdrag ganska enformiga och de unga männens tristess är påtaglig. Men rätt som det är börjar kulorna vina runt deras huvuden och de befinner sig mitt i en stridszon. Dessa krigsscener har en sådan kuslig närvaro att det är svårt att förstå att ett filmteam faktiskt funnits på plats. Tankarna förs istället till Steven Spielberg och Tom Hanks miljardprojekt ”Band of Brothers” och ”The Pacific”. Det är nämligen precis den här adrenalinstinna känslan som de försöker återskapa i sina mastodontserier. Känslan av de unga männens insikt att någon försöker döda dem. En upplevelse som är så stark att de aldrig kommer att vara naiva pojkar på spännande äventyr igen. Man brukar säga att bra krigsfilmer ofta liknar dokumentärer. Med ”Armadillo” är det istället tvärt om. Den har nog mer gemensamt med Kathryn Bigelows Oscarsvinnare ”The Hurt Locker” än med de flesta dokumentärfilmer. Och ingen miljardbudget behövdes, bara verklighetens Afghanistan och en handkamera.

För övrigt är det svårt att kritisera en så stark film som ”Armadillo”. Janus Metz har tagit mycket stora risker och filmen kunde lika gärna ha kostat honom livet. Lars Skrees foto är klanderfritt vackert och effektfullt pampigt på samma gång. Helikoptrar i motljus blandas med karga ökenmiljöer och intima närbilder. Filmen är mycket snyggt klippt och passande stämningsmusik har lagts till. Men det är också här det finns ett litet problem med ”Armadillo”. Risken finns nämligen att den pålagda musiken och den snygga ytan ger filmen ett fiktivt skimmer som egentligen inte behövs. För mig räcker det med att se chocken i den unga soldatens ögon när han förstår att han blivit skjuten. Med ett så starkt råmaterial känns stämningsmusik och helikoptrar i slowmotion bara överflödigt. Dessa invändningar är dock förhållandevis små. ”Armadillo” fyller sin funktion och visar upp en opolerad verklighet man sent glömmer. Detta är en gripande dokumentation av ett trasigt land och dess befolkning. Detta är en debattfackla i den danska Afghanistan-debatten. Men först och främst är det en viktig dokumentation på vad krig gör med människors psyken.

--- --- ---
Kristoffer Pettersson redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se