EASTERN PROMISES – Body horror i modern förpackning.
Eastern Promises (2007) Focus Features
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Viggo Mortensen, Naomi Watts, Vincent Cassel
Eastern Promises har gjorts i ett samarbete med BBC och filmen utspelar sig även i London. Naomi Watts spelar barnmorskan Anna, en hyvens engelsk tjej med ryskt påbrå. En sen kväll får Annas sjukhus in en ung kvinna i mycket nerknarkat skick som tragiskt nog avlider i förlossningssängen. Flickan lämnar efter sig en liten dotter och en dagbok på ryska. För att få reda på vem kvinnan var så söker Anna upp en rysk restaurangägare vid namn Semyon (Armin Mueller Stahl) som hon hoppas ska kunna hjälpa till med översättningen av boken. Tyvärr har hon vandrat rakt in i vargens näste. Den tillsynes trevliga restaurangägaren visar sig nämligen vara stora bossen i ryska maffians Londonavdelning. En man vars hemligheter finns i den döda flickans dagbok. Runt restaurangen huserar även Semyons misslyckade son Kirill (Vincent Cassell) och hans bistre chaufför Nikolaj (Viggo Mortensen). Nikolaj är betydligt mer än en vanlig chaufför. Han har till exempel en helt egen agenda.
Den hårde chaffören Nikolaj (Viggo Mortensen) och barnmorskan Anna (Niomi Watts).
Filmen är riktigt snygg och har inte minst ett rejält research-arbete bakom sig. De ryska filmgangstrarnas tatueringar är identiska med verklighetens och Viggo Mortensen lär ha åkt hela vägen till Sibirien för att lära sig rätt accent. Ändå fungerar filmen inte fullt ut. Det största problemet är karaktären Kirill som spelas av den vanligtvis utmärkte franska skådespelaren Vincent Cassel. Förutom att Kirill är en grinolle och fjant som man instinktivt tycker illa om så spelar Cassel över som bara den. Hans vanliga franska accent har nu bytts mot ryska, och inte är det speciellt övertygande. Cassel både ser och är så otroligt fransk att hans rysstolkning bara känns pajigt. När sedan ”dansken” Viggo Mortensen dyker upp och väser fram engelskryska fraser blir det nära på för mycket. Filmen saknar också en bra final utan knyts antiklimatiskt ihop utan någon egentlig uppgörelse. Eftersom Cronenberg lagt ner sådan möda med research så är det lite konstigt att han inte spetsat till manuset ytterligare. Nu känns filmen mest som en pilot till en ny HBO-serie. Kanske en storstilad uppgörelsescen hade varit på sin plats. Eller varför inte låta hårda Nikolaj ha ihjäl Semyons värdelösa son Kilrill. Det hade i alla fall jag uppskattat.
Nu över till det som faktiskt är riktigt bra med filmen. Precis som Cronenbergs body horror filmer så är Eastern Promises oerhört fysisk. Halsar skärs långsamt av och frysta lik stympas kallhamrat. Värst är en scen på ett badhus där Viggo Mortensen hoppar runt helt naken och slåss mot två knivbeväpnade tjetjener. Inget har lämnats åt fantasin. Rumpan är i närbild, pungen hänger och slänger, ögonglober punkteras, blod sprutar över det vita marmorgolvet. Allt är oerhört köttigt och när man funderar på det så är det självklart: Cronenberg gör fortfarande body horror! Han binder nämligen fortfarande sina historier runt fysiska effekter där kroppar går sönder på olika sätt eller endast är nakna och utsatta. Naomi Watts och Viggo Mortensen är egentligen sekondera. De ryska tatueringarna och det brutala våldet spelar huvudrollen. Och för att inte bli besviken så är det nog så man ska se Eastern Promises, som en mer kommersiellt gångbar utveckling av Cronenbergs galna och fascinerande värld.
Typisk rakning i Cronenbergs värld
Eastern Promises är helt klart sevärd, men inte på något sätt sensationell. På en skala mellan ett till fem skulle jag ge den tre. Den är brutal och välgjort men har markanta problem i manus och rollbesättning. Ryktet går förövrigt att en uppföljare ska spelas in. Både Cronenberg och Mortensen lär vara råpeppade inför uppgiften. Kanske faller alla bitarna på plats denna gång. Kanske skapar då Cronenberg det brutala gangsterfilmsepos som han faktiskt är kapabel till. Jag håller i alla fall tummarna.
Kristoffer Pettersson 2010-07-30
Välkommen till filmitus!
Sådärja, Sveriges kanske vassaste filmblogg är här. Filmitus inte som dom andra filmbloggarna utan något helt unikt och fullkomligt sensationellt. Skämt åsido, i alla fall ett försök att ge dig som läsare möjligheten att se film ur ett lite större perspektiv än som "bara underhållning". Jag ska anstränga mig att inte baka in för mycket akademiskt språk trots att jag själv har en sådan bakgrund. Nej alla ska kunna läsa och kommentera mina inlägg utan problem. Jag kommer inte heller att specialinrikta mig på kritikerrosad experimentfilm typ ”French New Wave” eller enbart de nyaste Hollywoodfilmerna för att få så många träffar som möjligt. Nej jag tänker skriva om det jag tycker känns relevant för tillfället och det jag helt enkelt känner behöver en utökad dialog.
Kanske berör jag teman som: varför filmerna ifråga ser ut som de gör, hur står de i kontrast till det diskursiva klimatet eller vilka signaler skickas till mottagaren av filmen? Eller så kanske jag försöker bryta ut varför en film inte är riktigt lyckad, hur den försöker rida på någon populärkulturell våg eller vad det nu kan vara. Krönika blandas med recension. Akademisk uppsats krockar med nöjesjournalistik. Förhoppningsvis blir resultatet både tänkvärt och underhållande.
Även om jag tenderar att favorisera filmer som speglar urban misär och organiserad brottslighet så ska jag försöka vara både objektiv och allsidig. Men det är ju trots allt min blogg så det är ju jag som bestämmer. Men välkommen att kommentera mina inlägg.
Now I see this clearly. My whole life is pointed in one direction. There never has been a choice for me – Travis Bickle
