filmitus

Fortress (1992) Davis Entertainment
Betyg i en skala från 1 till 5: 3,5
Regi och manus: Stuart Gordon
Skådespelare: Christopher Lambert, Loryn Locklin, Clifton Collins Jr, Kurtwood Smith, Jeffrey Combs

Stuart Gordon är en regissör som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är helt enkelt modig och vågar ta lite nytänkande risker vilket alltid är kul. Det mest talande exemplet är förmodligen obducentskräckkomedin Re-Animator (1985) som till och med gav inspiration till en rockmusiksubgenre (Deathgrind eller Goregrind). Även om den skamligt underhållande Re-Animator förmodligen är den film som eftervärlden kommer att komma ihåg Stuart för så finns det även mycket annat spännande i hans CV. En av dessa lite bortglömda skapelser är sci-fi-äventyret Fortress (1992).

Året är 2017 och världen är överbefolkad. Det är därför förbjudet att föda mer än ett barn och bryter man mot detta blir det minst sagt rejäla reprimander. Christopher Lambert spelar den dekorerade krigsveteranen John Brennick som lyckats befrukta sin hustru Karen (Loryn Locklin) en gång för mycket. I sin flykt undan rättvisan fastnar paret i en vägspärr och Brennick åker fast, men tröstar sig med att i alla fall hustrun kom undan. Hans straff blir att avtjäna 31 år i ett hypermoderna fängelset ”The Fortress”.

”The Fortress” är naturligtvis inte vilket fängelse som helst utan det är (i vanlig ordning) omöjligt att fly ifrån. Till att börja med så ligger fängelset under marken, har laserstrålar istället för galler, och speciellt många traditionella vakter finns det inte heller. Istället så åker kameratorn runt i taket och filmar fångarnas aktiviteter. De intagna blir även vid ankomsten oralt påtvingad en liten mekanisk pryl som gör att de vid behov kan tillfogas smärt, eller i vissa fall få magen bortsprängd om de visar sig vara extra oregerliga. Hela härligheten styrs av den nitiska fängelsedirektören Poe (Kurtwood Smith) och hans elaka dator Zed-10 (Carolyn Purdy-Gordon). Poe är dock en komplex figur och trots att han (i förebyggande syfte?) har sexuellt stympats av fängelseföretaget så vill han hitta någon att älska. Eftersom han också har en ”mindscanner” för att kunna kontrollera fångarnas drömmar får han upp ögonen för Brennick, eller kanske snarare hans hustru som figurerar i hans Brennicks sovande undermedvetna. Vad inte Brennick vet är att hans höggravida hustru inte kom undan vid vägspärren utan också finns inspärrad på fängelset. När han får reda på direktör Poes planer att ta Brennicks fru som sin egen blir han naturligtvis rasande och bestämmer sig för att göra något åt saken.

Direktör Gordon (Kurtwood Smith) hårdflörtar med fru Brennick (Loryn Locklin).

Det rör sig alltså om en futuristisk fängelsefilm och man kan nog säga att den också innehåller de traditionella fängelsefilmkännetecknen. Det finns naturligtvis några mansrump-suktande översittare bland fångarna som Brennick måste sätta på plats, men även några som blir hans vänner. Några interner som han allierar sig med är Nino (en ung, ganska överspelande Cliffton Collins jr) och mekaniknörden D-Day (Jeffrey Combs). Att Combs är med är ju inte direkt någon chock eftersom han verkar vara Gordons absoluta favoritskådespelare (han spelar ju exempelvis huvudrollen i Re-Animator). Med hjälp av sina nya vänner börjar Brennick fundera ut hur han ska överlista fängelsets datasystem vilket naturligtvis inte är det enklaste. Innan han når fram till direktören Poes kontor måste han exempelvis slåss mot genmanipulerade "strikeclones" och lura huvuddatorn Zed-10.

Fängelsebröder 2017: Jeffrey Combs, Clifton Collins Jr, Christopher Lambert.

Till en början var Arnold Schwarzenegger planerad i rollen som Brennick. Budgeten ska då legat någonstans mellan 60- 70 miljoner dollar. Av oklar anledning så kom Arnie på andra tankar och drog sig ur projektet. Med honom försvann också en stor del av finansiärerna och Gordon fick Istället nöja sig med 12 miljoner dollar. Detta är naturligtvis lite tråkigt och skulle Gordon fått göra filmen med sin ursprungliga budget skulle det förmodligen blivit hans stora kommersiella genomslag. Istället för Arnie gick rollen istället till Christopher Lambert. Själv har jag alltid varit en smula fascinerad av Mr Lambert.  Han ser inte det minsta bra ut, är rejält skelögd, och någon direkt närvaro i agerandet har han inte heller. Ändå har han lyckats bli anlitad för diverse huvudrollen (även om det oftast rör sig om B-filmer). Förmodligen anses han locka åskådare på grund av sin roll i Highlander (1986) och jag medger att den gången fungerade han riktigt utmärkt. I Fortress gör han i alla fall så bra ifrån sig som det är möjligt även om han blir överglänst av både Kurtwood Smith och tokstollen Jeffrey Combs. Jag kan dock inte låta bli att fundera på hur filmen skulle blivit i sin ursprungliga tappning med skyhög budget och testosteronbroilern Arnie i huvudrollen.  Fortress kanske skulle ha blivit ett av 1990-talets stora sci-fi-äventyr och kanske till och med överglänst Total Recall (1990).

Strikeclones får käka bly.

Nu gjorde hur som helst Stuart Gordon det bästa av situationen och lyckades göra en charmig och medryckande film. Även om Fortress inte gav upphov till någon musikavart så dryper den av skaparglädje och inte minst av Stuart Gordons skruvade nytänkande. När Brennick slaktar korkade strikecloner med en av clonernas avryckta vapenarm kan man inte låta bli att mysa av välbehag. En annan höjdpunkt är finalen då Brennick jagas av en obemannad bil medan hans hustru föder barn. Vill man se en realistisk framtidskildring om vart fängelsesystemet är på väg kan man leta någon annanstans. Men vill man istället se underhållande sci-fi action med snygga effekter och lite korkat manus är Stuart Gordons Fortress ett mycket bra alternativ.

Kristoffer Pettersson – fruktar framtidsfängelser.

Winters Bone (2010) Anonymous Content
Betyg i en skala från 1 till 5: 4,5
Regi och manus: Debra Granik.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Garret Dillahunt, John Hawkes m.fl.

Det finns något postapokalyptiskt över Winters Bone. De karga miljöerna och de trasiga människorna som kämpar för överlevnad känns helt enkelt inte som 2000-talet. Skulle jag välja en filmreferens så skulle det i så fall vara John Hillcoats filmatisering av Cormac MacCartys Pulitzerprisvinnare The Road (2009). Där fick vi se Viggo Mortensens och hans sons flykt undan svält och kannibaler i ett ödelagt framtidslandskap. Nästan lika desperat är 16-åriga Rees (Jennifer Lawrence) kamp för sig själv och sina två småsyskon i Winters Bone. 

Winters Bone är som ni kanske förstår inte direkt någon munter historia. Förlagan är en bok med samma namn skriven av den amerikanske författaren Daniel Woodrell. Bokens svenska titel är En helvetes vinter vilket både är en ganska talande och tematiskt passande titel. Filmen utspelar sig i ett vinterpinat bergsområde i Missouri där arbetslösheten verkar total. Det människorna som bor i området har gemensamt är sina hoptrasslade blodsband och sina kriminella affärer. Detta gäller även för Rees familj där amfetamintillverkning tidigare fungerat som den huvudsakliga inkomstkällan. När filmen inleds har Rees nedbrutna moder gått in i ett nära på katatoniskt tillstånd och lämnat henne att ta hand om sina två småsyskon. Fadern Jessup är spårlöst försvunnen och det är här Rees problem blir riktigt alvarliga. För innan fadern försvann satte han nämligen upp familjens hus som borgenslösen inför en stundande rättegång. Ree får veta att om inte fadern dyker upp på rättegången kommer hon och resterna av familjen kastas ut på gatan (eller snarare skogen i det här fallet). Ree inser att det är upp till henne att ställa allt till rätta och börjar därför uppsöka faderns bekanta. Ett initiativ som blir rejält impopulärt eftersom hon nu hotar blottlägga de hemligheter som finns i faderns ungängeskrets.


Ree (Jennifer Lawrence) lär sina småsyskon att överleva utan pengar.

Trots att det rör sig om väldigt hotfulla miljöer och karaktärer så är Winters Bone inte direkt någon våldsam film. Det behövs ärligt talat inte. Det är fullt tillräckligt med de blickar med underliggande hot som filmens mycket trovärdiga skådespelare utbyter. Av dessa aktörer är det helt klart Jennifer Lawrence som spelar Ree som skiner starkast. Det här är en skådespelerska som trots sin ringa ålder (hon är född 1990) har en oerhörd närvaro i sitt agerande, något som också lett till en Oscarsnominering i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll 2011”. Två andra aktörer från Winters Bone som är anmärkningsvärda är John Hawkes som gestaltar den härjade farbrodern ”Teardrop” och Garret Dillahunt som spelar ortens lokala polis. Att dessa två herrar gör bra ifrån sig är ju förvisso inget man direkt chockeras över längre men de båda känns närapå kusligt trovärdiga i Winters Bone.


John Hawkes är övertygande i rollen som farbrodern "Teardrop".

Garret Dillahunt verkar förövrigt ha en imponerande förmåga att medverka i denna typ av strävsamt oglamorösa Cormac McCarty-doftande produktioner. De senaste åren har han exempelvis dykt upp i No Country for Old Men (2007), The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) och den tidigare nämnda The Road. Det är heller inte helt galet att anta att Debra Granik har inspirerats av just dessa filmer när hon skapat sin fantastiska Winters Bone.


Garret Dillahunt går heller inte av för hackor.

Trots en inte allt för speciellt stor budget och med endast en långfilm i bagaget så imponerar regissören och manusförfattaren Debra Granik rejält. Det är inte bara hur hon lyckas driva skådespelarna till fantastiska prestationer som är det intressanta. Även filmens lågmälda ton är skickligt utmejslad med små stilsäkra grepp. Fotot liknar nästan det dokumentära och de miljöer som visas upp är nästan vackra i sin otäcka karghet. Allt bakas samman av den vemodiga countrymusiken som också blir filmens ultimata stämningskrydda. Kanske är det också som en country-ballad man bäst beskriver Winters Bone. En sorgsen ballad om en ung kvinna som vägrar ge upp. En fiktiv klagosång om livets orättvisor men även om hur det efter regn ofta kommer solsken. Även om Jennifer Lawrence kommer att anses för ung för en Oscarstatyett 2011 så har hon framtiden för sig. Debra Graniks fantastiska Winters Bone är nämligen inget annat än ett mästerverk och en av 2010-års bästa filmer.

Kristoffer Pettersson...

Jag är inte direkt någon DC Comics-kille men jag gillar Christopher Nolans bidrag till Batman-franchisen. Naturligtvis har jag inte direkt varit ensam om detta och speciellt film nr två, The Dark Knight (2008) känns svårslagen. En stor anledning till denna films gigantiska succé var naturligtvis att Heat Ledger, som spelade filmens huvudskurk ”The Joker”, avled kort efter inspelningen.  Inte bara fick filmen extra mediefokus på grund av Ledgers tragiska frånfälle, hans gestaltning av Batmans ärkerival är också erkänt extraordinär.

Heat Ledger i sin sista och prisbelönta roll som den luriga Jokern.

Spekulationerna om film nummer tre, som ska nå biograferna under 2012, har varit ofantliga och inte minst hur den ska rollbesättas. Att Christian Bale åter spelar den svartklädda protagonisten är ju klart. Likaså att Gary Oldman blir polischef Gordon och Michael Cain betjänten Alfred. Men hur blir det med skurkarna? I otaliga filmforum har detta diskuterats och allt från Johnny Depp som ”The Riddler” till Vin Diesel som ”Mr Freeze” har föreslagits. Nu kan tillslut spekulationerna upphöra för Warner Bros och DC-Comics har lyft på locket och tillkännagivit den efterlängtade filmens casting. Så här kommer det se ut. Chistoffer Nolans Batman nr tre Kommer att heta The Dark Night Rises och filmens skurkar kommer att vara:

Anne Hathaway som Catwoman / Selina Kyle: Tidigare utmärkt porträtterat av Michelle Pfeiffer i Tim Burtons Batman Returns (1992), och kanske lite mindre bra av Helle Barry i Pitofs kalkon Catwoman (2004). Nu går kattdräkten dock vidare till den kanske lite otippade Anne Hathaway. Denna mycket kompetenta skådespelerska kanske inte direkt var väntad i detta trikåbeklädda sammanhang, men det var ju heller inte Heat Ledger. Även om Hathaway kanske inte direkt känns som den smidiga akrobat-typen så kommer hon förmodligen att göra bra ifrån sig. Vill man ha en lite försmak av henne skulle jag rekommendera Jonathan Dammes Rachel Getting Married (2008). Där visar hon nämligen att hon klarar att spela annat än sagoprinsessa. 


Catwoman 2012: Anne Hathaway
           

Tom Hardy som Bane. Japp, det blir den giftdopade bjässen ”Bane” som kommer att härja lös i Nolans sista del av sin Batman-trilogi. Att det är Hardy som får uppgiften känns aven det lite oväntat men först och främst glädjande. Oväntat eftersom han (med Hollywood-mått) är relativt okänd, men också kul eftersom det rör sig om en mycket förträfflig skådespelare.  Det är heller inte första gången Hardy regiseras av Nolan. I Inception (2010) så spelade han identitetstjuven Eames, ett samarbete som uppenbarligen gav mersmak. Vill man se något där denna skådespelare riktigt glänser så skulle jag utan tvekan rekommendera den stenhårda Bronson (2008), regisserad av danska tokfransen Nicolas Winding Refn. För att passa i rollen som den verklighetsbaserade kåkfararen Bronson fick Hardy bodybuilda ordentligt. Ett utseende som han behållit vilket nu åter kommer till användning i rollen som fängelsebroilern Bane.
   

Tom Hardy, här som engelsk återfallsförbrytare i "Bronson"


Kristoffer Pettersson – egentligen mer en Marvel-kille.   

Jag brukar inte direkt vara den som hetsar upp mig över amerikanska storproduktioner. Men den här otroligt snygga trailern fick mig faktiskt att längta tills novembermörkret 2011. Det är nämligen då filmen World Invasion: Battle Los Angeles ska ha premiär. För regin står den halvokände Jonathan Liebesman vars största tidigare produktion varit den mediokra The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning (2006). Den här gången rör det sig dock inte direkt om någon blysam budget, nej snarare tvärt om. Columbia Pictures har nämligen bestämt sig för att sikta högt och har gett Liebesman hela $100,000,000 att leka med. Att filmens största stjärnor är Aaron Eckhart och Michelle Rodriguez får mig även att tro att pengarna snarare gått till avancerade specialeffekter än till megaskådisarvoden. Nu är det ju lite svårt att komma med en kvalificerad gissning så här tidigt men enligt trailern ser det mycket spännande ut. Kanske lite som någon form av en Post-9/11 Independence Day (1996).  

Titta själv:

http://www.youtube.com/watch?v=ORb3zC8z94w&feature=player_detailpage


Kristoffer Pettersson - 2011-01-20

Jaha, då var det 2011. Naturligtvis så kan jag inte låta bli att reflektera lite över filmåret som gått. Detta är jag inte direkt ensam om och jag har vid det här laget läst minst 50 inlägg där andra filmentusiaster listar årets favoriter. Visa filmer återkommer på listorna och ofta håller jag med om att dessa också är årets giganter. Shutter Island och Inception är några sådana återkommande titlar. Dessa två mycket bra filmer visar också att Leonardo DiCaprio kanske är i sitt livs form oavsett om han regisseras av filmveteranen Martin Scorsese eller den yngre uppfinningsrika Christopher Nolan. Några andra stora Hollywoodproduktioner som blev riktigt lyckade var serietidningscharmiga Kick-Ass, den högaktuella facebook-filmen The Social Network, samt Ben Afflecks bankrånardrama The Town. I den senast nämnda visade Affleck att Gone Baby Gone (2007) inte var någon lyckoträff och att hans framtid finns säkrad i registolen. Även skådespelaren Jeremy Renner var utmärkt i filmen och han tog ytterligare ett steg närmare den Oscar han förr eller senare kommer att få.

Jeremy Renner fortsätter imponera, här i Ben Afflecks tighta ”The Town”.

Ska man kolla på lite smalare ”World Cinema” från 2010 så kan jag inte sluta tjata om det franska mångbottnade fängelsedramat Un prophète som jag också hade det stora nöjet att få presentera vid Örebro Filmfest 2010. Vill man istället se något lite mer Asiendoftande så skulle jag rekommendera I Come with the Rain där vietnamesen Anh Hung Trang bjuder på ett okronologiskt nervkittlande seriemördardrama med minst sagt spirituella undertoner. En annan film som grep tag i mitt nackskinn och skakade om mig var det australienska gangsterdramat Animal Kingdom. Här kan man tala om en dysfunktionell familj. Att filmen också är baserad på verkliga händelser gör den inte direkt mer lättsmält.


En av årets överraskningar var det australienska kriminaldramat ”Animal Kingdom”.

Trots de filmer jag nyss nämnt så har filmåret 2010 inte bara varit muntert och glatt. Vissa filmer har varit riktiga magplask och jag har därför satt ihop en personlig liten lista på de filmer som provocerat mig mest.  Några av filmerna finns med på denna lista på grund av att jag förväntade mig något riktigt bra (Jonah Hex) men blev rejält besviken. Andra finns på listan för att de helt enkelt är avskyvärda och en skymf till filmkonsten (Bröderna Karlsson). Nåväl, här följer min lilla hatlista 2010:

Jonah Hex: Baserad på en fin gammal serietidning. Jag hade stora förhoppningar på denna film, mycket på grund av att det var den vanligtvis utmärkte Josh Brolin som mantlat huvudrollen som den halvdöde revolvermannen Hex. Istället fick vi någon slags Pirates of the Caribbean-aktig soppa med tillrättalagt våld, plastiga effekter och själlöst manus. 

The Bounty Hunter: Onödigt och charmlöst trams utan humor eller hjärta. Gerard Butler + Jennifer Aniston = noll kemi.

Killers: Obefintlig komisk timing, fånigt överspel, tråkiga skådespelare som borde hälla sig till tv-mediet. Faktum är att den enda behållningen med denna film är Tom Sellecks fortfarande excellenta mustasch.   

After.Life: Poänglöst sömnpiller som snarare känns som ett dåligt Masters of Horror-avsnitt med hög budget. Ibland undrar man lite över Liam Neesons filmval.

Cop Out: Ibland lyckas Kevin Smith riktigt bra och humorn sitter som en smäck som i exempelvis Clerks II (2006). Ibland blir det tyvärr bara helt fel som i den outhärdliga Cop Out.

Alice In Wonderland: Hur mycket kan egentligen Johnny Depp spela över och hur många gånger kan egentligen Tim Burton göra samma film?  

From Paris With Love: John Travolta är en lönnig och pinsam föredetting och inte alls klarar rollen som CIA-superkiller. Allt annat i filmen är nästan lika ruttet som Travoltas insatts. Luc Besson borde nog vara lite försiktigare med sina produktionspengar.

The Box: Tyvärr är nog Richard Kelly en av filmhistoriens värsta ”One-hit Wonders”. Efter att lamslagit världen med smarta Donnie Darko (2001) så han inte fått ur sig något av värde. The Box börjar bra men tappar bort sig i sin egen mystik. Kanske är det här Kellys svansång? 

Knight and Day: Här fanns det pengar men tyvärr inget manus. Tom Cruise har slutat vara charmig utan är bara sådär obehagligt energisk som bara religiösa fanatiker kan vara. Filmen är helt klart första klassens högbudgettrams.

Bröderna Karlsson: Fånigt vulgär fars som är fascinerande humorlös och tekniskt tafflig. Kjell Sundvall borde åtalas för att efter 30 år som aktiv regissör skapat något såhär bedrövligt. Och varför i helsike pratar Karlsson-brorsan som växt upp i norrland Stockholmska? Finns det verkligen inte bättre skådespelare i Sverige? Listans sämsta film… Nej förresten, 2010 års mest avskyvärda kräkmedel. Jag trodde först inte det var möjligt men Sundvall lyckades i Bröderna Karlsson överträffa sin egen kalkon Hotet (2004) i uselhet. Svensk film är i kris!!!

Kristoffer Pettersson – filmälskare och Kjell-hatare