filmitus

Jaha, då var det 2011. Naturligtvis så kan jag inte låta bli att reflektera lite över filmåret som gått. Detta är jag inte direkt ensam om och jag har vid det här laget läst minst 50 inlägg där andra filmentusiaster listar årets favoriter. Visa filmer återkommer på listorna och ofta håller jag med om att dessa också är årets giganter. Shutter Island och Inception är några sådana återkommande titlar. Dessa två mycket bra filmer visar också att Leonardo DiCaprio kanske är i sitt livs form oavsett om han regisseras av filmveteranen Martin Scorsese eller den yngre uppfinningsrika Christopher Nolan. Några andra stora Hollywoodproduktioner som blev riktigt lyckade var serietidningscharmiga Kick-Ass, den högaktuella facebook-filmen The Social Network, samt Ben Afflecks bankrånardrama The Town. I den senast nämnda visade Affleck att Gone Baby Gone (2007) inte var någon lyckoträff och att hans framtid finns säkrad i registolen. Även skådespelaren Jeremy Renner var utmärkt i filmen och han tog ytterligare ett steg närmare den Oscar han förr eller senare kommer att få.

Jeremy Renner fortsätter imponera, här i Ben Afflecks tighta ”The Town”.

Ska man kolla på lite smalare ”World Cinema” från 2010 så kan jag inte sluta tjata om det franska mångbottnade fängelsedramat Un prophète som jag också hade det stora nöjet att få presentera vid Örebro Filmfest 2010. Vill man istället se något lite mer Asiendoftande så skulle jag rekommendera I Come with the Rain där vietnamesen Anh Hung Trang bjuder på ett okronologiskt nervkittlande seriemördardrama med minst sagt spirituella undertoner. En annan film som grep tag i mitt nackskinn och skakade om mig var det australienska gangsterdramat Animal Kingdom. Här kan man tala om en dysfunktionell familj. Att filmen också är baserad på verkliga händelser gör den inte direkt mer lättsmält.


En av årets överraskningar var det australienska kriminaldramat ”Animal Kingdom”.

Trots de filmer jag nyss nämnt så har filmåret 2010 inte bara varit muntert och glatt. Vissa filmer har varit riktiga magplask och jag har därför satt ihop en personlig liten lista på de filmer som provocerat mig mest.  Några av filmerna finns med på denna lista på grund av att jag förväntade mig något riktigt bra (Jonah Hex) men blev rejält besviken. Andra finns på listan för att de helt enkelt är avskyvärda och en skymf till filmkonsten (Bröderna Karlsson). Nåväl, här följer min lilla hatlista 2010:

Jonah Hex: Baserad på en fin gammal serietidning. Jag hade stora förhoppningar på denna film, mycket på grund av att det var den vanligtvis utmärkte Josh Brolin som mantlat huvudrollen som den halvdöde revolvermannen Hex. Istället fick vi någon slags Pirates of the Caribbean-aktig soppa med tillrättalagt våld, plastiga effekter och själlöst manus. 

The Bounty Hunter: Onödigt och charmlöst trams utan humor eller hjärta. Gerard Butler + Jennifer Aniston = noll kemi.

Killers: Obefintlig komisk timing, fånigt överspel, tråkiga skådespelare som borde hälla sig till tv-mediet. Faktum är att den enda behållningen med denna film är Tom Sellecks fortfarande excellenta mustasch.   

After.Life: Poänglöst sömnpiller som snarare känns som ett dåligt Masters of Horror-avsnitt med hög budget. Ibland undrar man lite över Liam Neesons filmval.

Cop Out: Ibland lyckas Kevin Smith riktigt bra och humorn sitter som en smäck som i exempelvis Clerks II (2006). Ibland blir det tyvärr bara helt fel som i den outhärdliga Cop Out.

Alice In Wonderland: Hur mycket kan egentligen Johnny Depp spela över och hur många gånger kan egentligen Tim Burton göra samma film?  

From Paris With Love: John Travolta är en lönnig och pinsam föredetting och inte alls klarar rollen som CIA-superkiller. Allt annat i filmen är nästan lika ruttet som Travoltas insatts. Luc Besson borde nog vara lite försiktigare med sina produktionspengar.

The Box: Tyvärr är nog Richard Kelly en av filmhistoriens värsta ”One-hit Wonders”. Efter att lamslagit världen med smarta Donnie Darko (2001) så han inte fått ur sig något av värde. The Box börjar bra men tappar bort sig i sin egen mystik. Kanske är det här Kellys svansång? 

Knight and Day: Här fanns det pengar men tyvärr inget manus. Tom Cruise har slutat vara charmig utan är bara sådär obehagligt energisk som bara religiösa fanatiker kan vara. Filmen är helt klart första klassens högbudgettrams.

Bröderna Karlsson: Fånigt vulgär fars som är fascinerande humorlös och tekniskt tafflig. Kjell Sundvall borde åtalas för att efter 30 år som aktiv regissör skapat något såhär bedrövligt. Och varför i helsike pratar Karlsson-brorsan som växt upp i norrland Stockholmska? Finns det verkligen inte bättre skådespelare i Sverige? Listans sämsta film… Nej förresten, 2010 års mest avskyvärda kräkmedel. Jag trodde först inte det var möjligt men Sundvall lyckades i Bröderna Karlsson överträffa sin egen kalkon Hotet (2004) i uselhet. Svensk film är i kris!!!

Kristoffer Pettersson – filmälskare och Kjell-hatare