filmitus

Mr Seagal har stabbat till sig lite på senare år, men är tuff ändå!

För mig nådde förvirringen sin kulmen när Steven Seagal i Mercenary For Justice ska ta sig ut ifrån en bank, där han har fixat något som jag inte riktigt förstod, och möts av sydafrikanska SWAT-poliser. Han löser då enkelt situationen genom att panga ner både poliser och bankpersonal? Hur sjutton tänkte manusförfattaren här? Trodde han att detta högst tvivelaktiga beteende skulle passera den genomsnittliga action-åskådaren obemärkt? Eller avskyr han sydafrikanska poliser och banktjänstemän så till den milda grad att han anser att det är just så här de bör behandlas? Jag förstår naturligtvis att hans senare filmer är mycket billiga att spela in och snabbt genererar pengar, men finns det ingen gräns på hur taffligt manuset får vara?

Steven Seagal, nu också som knubbig rockstjärna

Man undrar ju också hur det är med Steven Seagals självbild. Jean-Claude Van Damme verkar ju ha djup nog att ifrågasätta sin actionhjälteroll i JCVD från 2008, men Mr Seagal puffar på som vanligt. Faktum är att han ser ut att ha gått ner i samma träsk som Chuck Norris gjorde med serien Walker, Texas Ranger. Och då menar jag träsket för självinsiktslös flykt tillbaka till barndomen. Men medans Chuck Norris vill vara karate-cowboy så vill Steven Seagal istället vara någon typ av före detta CIA-verksam shaman eller möjligtvis green peace-Indian.

På senare tid har även den gamla sluggern blivit polis på riktigt i realityshowen Steven Seagal: Lawman (2009). Han har även startat en karriär som musiker med det egna skivbolaget: Steven Seagal Enterprises. Om det rör sig om skickligt entreprenörskap eller helt enkelt är ett fall av hybris kan jag däremot inte svara på. Men frågan var ju vem det egentligen är som ser hans filmer? Alla verkar ju avsky karlskrället.

Kristoffer Pettersson 10-08-24

Anton (Gaspard Ulliel) blir tjatad på av pappa Milo (Jean Reno) som tycker att han ska skärpa till sig och bli kriminell igen.

Gran Torino (2008) Matten Productions
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Regi: Clint Eastwood
Skådespelare: Clint Eastwood, Doua Moua, Bee Vang

I Gran Torino kastas vi in i ett stagnerande förortsområde någonstans i den amerikanska mellanvästern. Clint ”Clintan” Eastwood har åter mantlat huvudtrollen och spelar här Walt Kowalski, en hård och synisk man som lever på minnen från en förgången tid. Men världen runt honom har förändrats, inte minst hans grannar som till största delen består av invandrare från Sydostasien. Koreakrigsveteranen Kowalski ser på denna etniska utveckling med avsky och inte blir det bättre när fru Kowalski avlider. Det är här Eastwood kastar in oss. Vid en punkt där inget av mänskligt värde längre finns kvar i den gamle mannans liv. Han har gått ur tiden. Han förstår sig inte på sin omgivning utan tycker den är förvriden och onaturlig. Det enda som finns kvar av det förflutna är hans välskötta Ford Gran Torino som står parkerad i garaget. Den gamla bilen betyder nu allt för Kowalski.

Kowolski verkligen älskar sin bil.

Vi får även följa Kowalskis nyinflyttade grannar som gör sitt bästa för att anpassa sig i området. De är av det asiatiska folkslaget Hmong och har redan en väletablerad etnisk population i området. I denna population ingår exempelvis filmens orosmoln, gängledaren Spider (Doua Moua). En kille som ställer till med problem både för Kowalski och för de nya grannarna. Han tvingar exempelvis grannfamiljens son Thao (Bee Vang) att bryta sig in Kowalskis garage för att stjäla åldringens ögonsten. Thao blir naturligtvis påkommen och som kompensation får han hjälpa Kowalski med dennes husrenovering. Det omaka paret finner långsamt varandra. Sakta får de förståelse för varandras livssituation och ett uppvaknande sker. Kowalski börjar förstå att Thao står chanslös utanför samhället och det enda som finns för honom är Spider och gänglivet. Istället för att acceptera detta så bestämmer sig Walt Kowalski för att göra något åt saken. Han ska lära Thao att bli en äkta fullblodsamerikan.

Thao (Bee Vang)får lära sig hantverk av fullblodsjänkaren Kowalski (Clint Eastwood).

Det finns naturligtvis inga tvivel, det här är Clint Eastwoods film. Under egen regi har han lyckats lyfta ut hela sin karriär ur den till ytan känslokarga Kowalski. Det är alltså inte fråga om någon extrem rollprestation. Eastwoods skådespeleri har bekvämt landat i hans tidigare karaktärer. Återigen är han den fördomsfulle men godhjärtade tränaren från Million Dollar Baby (2004). Återigen är han den före detta revolvermannen med dåligt samvete från The Unforgiven (2002). Återigen kniper Eastwood ihop ögonen i ilska och skickar hänvisningar till båda dollartrilogin och Harry Callaghan. Trots det så kommer han här med något nytt. Kanske är det ett större reflektivt djup än tidigare. Walt Kowalski brottas inte bara med förändringar i samhället utan har även moraliska problem. Är han själv en dålig person? Även om det var krig så har han ju faktiskt dödat andra människor, en skuld som han alltid kommer att bära med sig. Eastwood ifrågasätter här våldshandlingar på ett helt nytt sätt. Är hämnd egentligen rättfärdigat? Föder det egentligen något gott? Precis som John Wayne i slutet av sin karriär visade att det fanns sprickor i den hårda fasaden så öppnar Eastwood sitt hjärta i Gran Torino. Hans resa genom livet har lärt honom att allt inte är svart eller vitt utan snarare består av varierade gråskalor. Gråskalor som Eastwood skickligt klarar av att gestalta i Gran Torino. Vore det inte för att filmen är ganska visuellt medioker hade det varit en solklar femma, nu ger jag den istället fyra i betyg.

Blir Gran Torino Clint Eastwoods sista föreställning som skådespelare så lämnar han scenen med flaggan i topp. Han står som en sammanfattning av den amerikanske hjältebilden från efterkrigstiden och framåt. En hjälte som nu klarar att ta till andra metoder än våld och som har svåra moraliska betänkligheter. För visst representerar Clint ”Clintan” Eastwood en epok som nu håller på att försvinna. En tid då tysta hämnare låt våldet tala. Ett hjälteideal som nu en av dess främsta företrädare vill ifrågasätta och forma om. Eastwoods hjältekaraktär är som Kowalskis muskelbil i garaget. Den har vårdats ömt men kommer snart att lämnas över till nya generationer. Gran Torino som film blir en manual och ett testamente. En modern Western när den är som bäst. Utan pekpinnar eller överdrivet våld visar Clint Eastwood att han kanske är den sista av en döende art. Den sista riktiga hjälten att lita på. En mänsklig Gran Torino som ryter till och visar var skåpet ska stå och hur en riktig hjälte beter sig.

Kristoffer Pettersson 2010-08-05

Surveillance (2008) Lago Film
Betyg i en skala från 1 till 5: 2.5
Regi: Jennifer Chambers Lynch
Skådespelare: Bill Pullman, Julia Ormond

Det blir okronologiskt och blodigt värre när David Lynchs dotter Jennifer tar sig an mordgåtegenren. Surveillance inleds i en enslig men trevlig mellanamerikans småstad där en fruktansvärd massaker just ägt rum. Till orten kommer två FBI-agenter (Bill Pullman och Julia Ormond) för att få rätsida på händelseförloppet och få fast bovarna. Inget är naturligtvis vad det först ser ut som och de överlevandes vittnesmål ruvar på en gruvsam hemlighet.  

Bill Pullman och Julia Ormond som slipade FBI-agenter, eller?

Som ni förstår finns uppenbara likheter med pappa Lynchs succéserie Twin Peaks. Våld och lust blandas åter igen ohämmat i en till ytan mysig småstadsidyll. Ändå försökeratt Jennifer Chambers Lynch klarar att stå på egna ben. Hon erbjuder mindre surrealistiskt flum och mer pang på rödbetan i modern MTV-stil. Att filmen inte enbart blir en våldsopera är mycket skådespelarnas förtjänst. Exempelvis Bill Pullman är förträffligt bra, få klarar att förmedla så mycket lidande utan att yppa ett enda ord som han. Han är helt enkelt fenomenal på att se miserabel ut. Han var förövrigt även med i Sofias debutfilm Boxing Helena (1993) och uppenbarligen gav det mersmak. Tyvärr blir resultatet även denna gång endast en bagatell som aldrig riktigt lyfter.

Överskådligt känns mest Surveillance som den tidigare nämnda tv-kanalen MTV. Man slår bort den ganska snabbt när eftertexterna rullat klart. Vi bjuds på schyst och medryckande hantverk, men något bestående välbehag (eller obehag) lämnas dessvärre inte. Mitt betyg blir två och en halv av fem, längre än så kommer tyvärr inte Jennifer denna gång. Jag förstår naturligtvis att det inte kan vara så enkelt att stå på egna ben med en sådan utmärkt filmskapare till far som David Lynch. Men omöjligt är det bevisligen inte, det kan ju Sofia Coppola vittna för. Kanske behöver Jennifer Chambers Lynch släppa faderns skruvade arv helt för att hon ska kunna bli en riktigt intressant regissör. För det enda Surveillance egentligen gav mig var ett sug att se pappa Lynchs Lost Highway (1997) en gång till. Där är nämligen både den skruvade cirkelformade storyn och den lidande Bill Pullman fenomenala. 

 Kristoffer Pettersson 2010-08-02