DIRECTORS CUT EFTERFRÅGAS # 2

Nästa nedslag i min följetång om Directors Cut-utgåvor jag efterfrågar kanske är lite otippad. Filmen i fråga är nämligen inte direkt känd för att vara någon filmhistorisk milstolpe utan snarare som ett gigantiskt ekonomiskt magplask. Det finns dock spännande rykten om att de skulle kunna blivit betydligt mer intressant än vad det tillslut blev, speciellt för oss svenskar. Efterfrågad Directors Cut nummer 2 är:


The 13th Warrior
(1999) av John McTiernan


Jag kommer nog aldrig glömma när jag först hörde talas om detta vikingaraffel. Någon av kvällstidningarna hade en artikel i sin nyårsbillaga 1997 angående vilka stora filmreleaser som skulle komma 1998. En av dessa var The 13th Warrior, eller Eaters of the Dead som den då förväntades heta. Titeln följdes av texten: viking-action med Antonio Banderas, Sven Wollter och Omar Sharif. Vad i hela friden var nu detta för jäkla aprilskämt? Att det dessutom var Die Hard-regissören John McTiernan som skulle stå bakom spakarna gjorde mig inte direkt mindre förvirrad. Allt visade sig faktiskt vara sanningsenligt och snart dök det också upp en intresseväckande trailer. Allt såg faktiskt ganska lovande ut men av någon anledning drog allt ut på tiden och när filmen tillslut fick ett release-datum (i slutet av 1999) så hade den bytt namn. Nu hette den istället The 13th Warrior.


När resultatet tillslut nådde mina hornhinnor så kanske jag inte blev superbesviken, men heller inte speciellt imponerad. Det visade sig också att vägen till vita duken (eller i mitt fall dvdspelaren) hade varit kantat av problem. Manuset var baserat på en novell skriven av Michael Crichton, en historia som i sin tur känns minst sagt snodd från Beowulf-sagan. Antonio Banderas spelar en Arab som följer med ett gäng vikingar upp i norden .Där får han träffa den döende kung Rothgar (Sven Wollter) och hans arvingar som bröstar upp sig om tronföljden. Allt detta verkar dock rinna ut i sanden när vikingasamhället plötsligt anfalls av vad som ser ut att vara monster. Istället blir det en massa springande och huggande tills byn är räddad och (spoiler-varning) de som klätt ut sig till monster drivits på flykt. Tyvärr så uteblev det fantastiska äventyr som jag hoppats på och istället kändes allt ganska rörigt och oengagerat. Något som kanske inte är så konstigt med tanke på allt som hände innan filmen tillslut släpptes.


Antonio Banderas tar till kroksabeln.

När John McTiernan presenterade sin version av The 13th Warrior för Tuchstone Pictures ska den enligt rykten ha varit 150 minuter lång. Testpublik och filmbolag ska efter visningen ha tyckt att filmen var på tok för pratig och att den behövde klippas ner en hel del. McTiernan motsatte sig detta stark då han ansåg att filmen skulle bli förstörd av en nedklippning som inte skulle göra den ursprungliga novellen rättvisa. Det ska sedan ha blivit en hel del turbulens vilket tillslut ledde till att McTiernan sparkades. Istället så anställdes novellens författare Michael Crichton till projektet med uppdraget att forma om filmen så den skulle fungera kommersiellt (och alltså inte likna Crichtons novell lika mycket?). Crichtons satte igång med arbetet viket bland annat innebar omfilmandet av en hel massa scener. Filmen ursprungliga budget hade varit på 85 miljoner dollar, men detta extraarbete kom att kosta ytterligare 30 miljoner dollar. Sedan tillkom även ett nytt promotionarbete och filmens slutgiltiga kostnad blev häpnadsväckande 160 miljoner dollar. Speciellt förbluffande är denna summa när man ser de slutgiltiga 102 filmminuterna som faktiskt inte är så speciellt storslagna över huvud taget. Tråkigast var det för oss svenskar eftersom det endast återstår små fragment av Sven Wollters insats som vikingakung.

Sven Wollter som den skröpliga vikingakungen Rothgar

Det blev heller inte några direkt stående ovationer när Michael Crichtons omarbetade film nådde biograferna. Exempelvis Omar Sharif (som faktiskt endast hade en liten roll i filmen) blev så rosenrasande att han för en tid lade sina skådespelarhandskar på hyllan. Filmen floppade också fatalt och Tuchstone Pictures sägs ha förlorat över 120 miljonerdollar på projektet. Vad Sven Wollter anser om det hela finns det dock ingen information om men något mer Hollywoodarbete har det inte blivit.

Den Directors Cut jag efterfrågar är alltså John McTiernans version av The 13th Warrior, alltså den som kallades Eaters of the Dead. Visst finns det viss risk att filmen faktiskt inte fungerade (då heller) men det skulle ändå vara roligt att se hur han ville ha det hela. Trots att McTiernan kan ses som en ganska ojämn regissör (med filmer som Rollerball-remaken i bagaget) så hade förmodligen Tuchstone Pictures sparat en massa pengar på att ge ut filmen i sin första tappningen. Det skulle också vara kul att höra filmens originalmusik skapad av den skicklige Graeme Revall. Även musiken gjordes nämligen om helt och ersattes istället med toner av Jerry Goldsmith. Om inte annat vore det väldigt spännande att få se hela den nu bortskalade intrigen med Sven Wollter som man nu mest anar i bakgrunden. Tyvärr kommer detta nog aldrig att bli verklighet.


Fortsättning följer…

Kristoffer Pettersson


DIRECTORS CUT EFTERFRÅGAS # 1

Directors Cut, Extended Cut, Redux Edition och allt vad det brukar heta. Det är väl inte direkt någon hemlighet att förlängda filmalternativ ofta ges ut för att filmbolag ska kunna sälja in sina produkter ytterligare en gång. Det varierar också hur pass befogat dessa nysläpp är och om den ”förlängda” utgåvan egentligen tillför något. Det här får jag väl egentligen inte skriva, men jag anser exempelvis att Francis Ford Coppolas mästerverk Apocalypse Now (1979) klarade sig betydligt bättre i sin originaltappning. Filmen var lång nog ändå (154 minuter) och med de 52 extra ”Redux-minuterna” blev det lite väl mastigt även för den värsta mastodontfilmsräven. Även om extrascenerna var kul att se (åtminstone en gång) så tjänade heller inte Apocalypse Now på att bli förlängd. Istället för att utveckla det Heart of Darkness-doftande Vietnameposet så blev det istället mest bara osammanhängande och bökigt. Man förstår faktiskt varför scenerna valdes bort till att börja med.

Apacolypse Now klarade sig bättre utan de 52 extra ”Redux-minuterna”.  


Så illa som i Apocalypse Now Redux (2001) behöver det däremot inte alltid vara. Ibland går istället filmbolagen in och klipper som värsta svenska 1980-talsfilmcensuren och försvagar en helt fungerande produkt. Kanske tycker de att filmen är för våldsam och vill få ner åldersgränsen till pg-13 för att nå en bredare målgrupp. Eller så kanske de har fått för sig att filmen är på tok för lång och biografbesökarna kommer att få träsmak i baken av för lång tid mellan actionscenerna. Ett exempel på detta är Zack Snyders stiliga Watchmen (2008) som kanske förövrigt också är den bästa serietidningsadaption som någonsin spelats in. På bio kortades den tyvärr ner och flera väsentliga scener valdes oförsvarligt nog bort (exempelvis scenen då Nite Owl Senior blir mördad). På den amerikanska dvd/blu-ray utgåvan korrigerades dock detta och den fullständiga versionen släptes med alla sina praktfulla 186 minunter. För oss stackars region 2-européer så strulade man tyvärr till det och vi fick nöja oss med bioversionens 155 minuter. Taskigt Paramount!

Endast 155 minuter Watchmen erbjuds på svensk dvd och blu-ray.


Men nu till det väsentliga. Jag tänkte ha en liten följetång här på Filmitus där jag tar upp några filmer som det (enligt folksägen) ska finnas intressanta förlängda versioner av. Vissa filmer kanske bara vore kul att se i sin ursprungliga klippning medans andra i nuläget känns stympade. Mitt första efterfrågade Directors Cut är:


The Thin Red Line
(1998) av Terrence Malick


Terrence Malick
hade legat på latsidan i 20 år när han bestämde sig att föra över James Jones novell The Thin Red Line (1964) till vita duken. Han lyckades locka en hel del namnkunniga skådespelare till sin känslostarka WW2-skildring och presenterade tillslut en av 1990-talets bästa och mest visuella filmer. Några som vi får se skjuta sig fram genom stillahavsövärlden är Adrien Brody, Sean Penn, Ben Chaplin, George Clooney, John Cusack, Woody Harrelson, Nick Nolte, John C. Reilly, John Travolta, Jared Leto och inte minst en helt fantastisk Jim Caviezel i huvudrollen. Helt klart en imponerande samling skådespelare, eller hur?

The Thin Red Line är en fantastisk film, men mycket vill ha mer.


Men hör och häpna, den första versionen av The Thin Red Line som Terrence Malick testkörde för 20th Century Fox var hela 5 timmer lång. Ett så här långt spektakel gick naturligtvis inte att marknadsföra och den slutgiltiga versionen hade istället trimmats ner till det fortfarande ansenliga 170 minuter. Vissa karaktärer och parallellhistorier togs bort vilket innebar att flera andra aktörer försvann helt. Dessa bortklippta stackare ska bland annat ha varit Jason Patric, Viggo Mortensen, Mickey Rourke, Billy Bob Thornton, Martin Sheen, Gary Oldman, Bill Pullman och Lukas Haas. Och allt det här bortklippta filmmaterialet får vi aldrig se? Även om den version av The Thin Red Line som vi fick var imponerande nog och faktist (enligt mig) överglänste Steven Spielbergs Saving Private Ryan (1998) så blir man ju minst sagt lite nyfiken. Jag tror tyvärr inte det finns några planer hos 20th Century Fox att släppa denna 5-timmarsversion, men visst vore det lite spännande att se? Åtminstone en gång.


Fortsättning följer…


Kristoffer Pettersson


THE STONE KILLER (1973)



The Stone Killer
 (1973) Columbia Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5:
3
Regi : Michael Winner
Screenplay: Gerald Wilson
Litterär förlaga: John Gardner - A Complete State of Death (1968).
Skådespelare: Charles Bronson, Martin Balsam, m.fl.

Charles Bronson är som bekant ingen man jäklas med, åtminstone inte ostraffat The Stone Killer är Bronsons tredje samarbete med regissören Michael Winner. Filmen föregicks av Westernrökaren Chatos Land (1972) och den lågmälda hitman-thrillern The Mecanic (1972). Båda dessa filmer väckte stort uppseende eftersom de på sin tid ansågs mycket våldsamma. Innan Bronson och Winner spädde på våldsdebatten ytterligare och startade den så kallade ”Vigilante-genren” med stenhårda Death Wish (1974) så kom polisfilmen The Stone Killer (1973).


The Stone Killer spelar stenansiktet Charles Bronson den sammanbitne New York-polisen Lou Torrey. En snut med hög moral men tämligen låg toleranströskel. Efter att ha dödsskjutit en kriminell för mycket förflyttas Torrey till polismyndigheten i Los Angeles. Där fångar han in en efterlyst mafioso som i utbyte mot amnesti erbjuder viktig information. Torrey tar på sig att transportera informatören till åklagarmyndigheten i New York, men så fort de kliver av flygplanet attackeras de och den snacksaliga gangstern mördas. Mordet utfördes också med sådan millitär precision att Torrey förstår att det är något stort på gång. Mycket riktigt, efter att Torrey rotat runt bland allehanda skummisar börjar bitarna falla på plats. Det visar sig att en gammal fraktion av sicilianska maffian planerar att ta tillbaka makten i den undre världen. Till sin hjälp har de anlitat ett gäng skjutglada Vietnamveteraner. Det finns egentligen bara ett problem, Torrey är dem på spåren.


This Stoneface plays dirty, in a nice suit.


Titeln The Stone Killer syftar lika mycket på de skjutglade Vietnamveteranerna och kallhamrade mafiosi som på Bronsons karaktär. Hårt ställs mot hårt och den enda botemedlet mot brottslighet är hett bly. Nu nästan 40 år senare är det svårt att bli speciellt provocerad av detta (då kontroversiella) förhållningssätt, men The Stone Killer är helt klart ett intressant tidsdokument. Rädslan för att hemvändande Vietnamveteraner skulle flippa ur på hemmaplan känns högst tidsenligt, likaså hur brottsligheten i samhället successivt blivit grövre. Diskussionen fanns under denna period hur man skulle bemöta denna utveckling och ett av alternativen var med våld, vilket The Stone Killer visar prov på.

Det märks också att filmen är baserad på en litterär förlaga (John Gardners novell A Complete State of Death från 1969). Tyvärr har adaptionen till film gjort handlingen lite rörig och ibland ostrukturerad. Det är exempelvis ett förfärligt flängande mellan New York och Los Angeles, något som kunde lösts med ett mer genomtänkt manusarbete. Det är heller inte speciellt svårt att förstå att den stora inspirationskällan var Don Siegels Dirty Harry (1971). Denna film, där Clint Eastwoods otyglade polis Harry Callahan tar lagen i egna händer, kan också ses som en del i utvecklingen mot den ”Vigilante-film” som Bronson och Winner senare kom att popularisera.  Förmodligen skulle inte publiken ha accepterad Bronsons antihjälte i Death Wish om inte hårda polisfilmer som Dirty Harry och The Stone Killer banat vägen.


Gillar man 1970-tals action och Charles Bronsons hårda tag så blir man inte besviken. The Stone Killer levererar en rejäl portion vilda biljakter och tuffa eldstrider kryddat med cool musik, och inte minst, snygga kostymer. Skådespelarna sköter sig helt ok och speciellt Martin Balsam är anmärkningsvärt skön som hämndlysten maffiaboss. Men tycker man att Bronson mest är en stel gammal mustaschgubbe med attitydproblem så kan man lika gärna välja en annan film.  En kul anekdot är dock att det var The Stone Killer (eller åtminstone filmens titel) som födde Charles Bronsons smeknamn ”Stoneface”.


Kristoffer Pettersson – This Critic Plays Dirty!


KOMMANDE ATRAKTIONER – James Bond 23!



Jaha, det verkar som det blir det en James Bond 23 i alla fall.
Detta projekt som tidigare skrotats har återigen fått luft i seglen. Själv har jag aldrig varit speciellt imponerad av denna långlivade engelska filmserie även om jag förmodligen sett samtliga av de tidigare 22 filmerna. Som många andra kände även jag att det var en välbehövlig nystart när Daniel Craig tog på sig spionsmokingen i Martin Campbells stiliga ”prequel” Casino Royale (2006). Innan denna välbehövliga nytändning så hade serien nämligen nått ett ordenligt lågvattenmärke med mästerslemmet Pierce Brosnan i Die Another Day (2002), vilket var mest en reklamdepåliknande sörja. Nu skulle det bli andra bullar trodde alla, men det blev det inte.

När den röriga Quantum of Solace (2008) avtäcktes så konstaterade jag stillsamt att Casino Royale förmodligen var en lyckoträff och att det var lika bra att pensionera den gamle sexmissbrukande DryMartini- sörplaren. Men nu, efter att James Bond-franchisen för en stund verkat helt uträknad, så tillkännager plötsligt MGM att de nu hittat en passande regissör till ett nytt 007-raffel. Det är heller inte vilken regissör som helst utan Sam ”American Beauty” Mendes.


Sam Mendes, ett regi-geni?

Sam Mendes kanske inte har spottat ur sig filmer som M. Night Shyamalan eller bröderna Scott men hans filmer har varit desto träffsäkrare. Efter att ha sopat röda Oscarsmattan med sitt tankvärda drama American Beauty (1999) var förväntningarna skyhöga. Mendes lyckades roligt nog fortsätta briljera med ögongrynshöjande filmer som Road To Perdition (2002), Jarhead (2005), Revolutionary Road (2008) och nu senast, lågmälda Away We Go (2009). Hur den engelska superspionen kommer att se ut i Sam Mendes tappning kommer minst sagt att bli intressant att se.

Förövrigt så ser det ut som om Daniel Craig åter får spänna på sig Walter PPK-hölstret och precis som de senaste två filmerna blir det Judy Dench som får spela den bistra spionmamman ”M”. Något annat, som kanske än så länge är lite obekräftat, är att Javier Bardem är planerad som Bond-skurk. Trots att denna uppgift fortfarande känns lite osäker så vore det kul om det blev just Bardem som tog på sig antagonistrollen.  Det skulle exempelvis vara spännande att se om han lyckas överglänsa sin tidigare Oscarsbelönade skurkinsatts från Coen-brödernas stenhårda No Country for Old Men (2007). Vem som kommer att blir den dam i nöd som 007 kommer att svinga runt med finns det i nuläget däremot ingen information om. Den som lever får se som man brukar säga.


Javier Bardem, ett skurk-geni?



Kristoffer Pettersson – Kanske kommer att gilla nästa Bond-raffel
.      


COFFY (1973)


Coffy (1973) American International Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5:
3
Regi och manus: Jack Hill
Skådespelare: Pam Grier, Robert DoQui, Allan Arbus, m.fl.

Det är svårt att säga blaxploitation utan att tänka på Pam Grier. Hennes namn är helt enkelt synonymt med denna både älskade och bespottade genre. En stor anledning är naturligtvis de moderna tributerna från exempelvis Quentin Tarantino som gav Grier huvudrollen i sin 1970-talsdoftande Jackie Brown (1997). Detta var naturligtvis en hyllning till blaxploitationgenren i stort men i synnerhet till Pam Grier som 1974 spelat hjältinnan med det snarlika namnet ”Foxy Brown”.   Detta var dock regissören Jack Hill och Pam Griers andra samarbete. Innan Foxy så porträtterade Grier nämligen en hämnande hagelgevärsbestyckad sjuksköterska i Jack Hills Coffy (1973).
   

Pam Grier spelar alltså sjuksköterskan Coffy vars lillasyster hamnat i koma efter en överdos. Coffy tänker inte finna sig i detta utan bestämmer sig för att straffa de som fått in systern i missbruket. Hon börjar med att avliva systerns lokala knarklangare och jobbar sig sedan vidare uppåt i droghierarkin. För att kunna skaka fram vilka de stora ledarna bakom knarkhandeln är så behöver Coffy också nästla sig in i hallicken King Gorges (Robert DoQui) kvinnostall. King Gorge (som naturligtvis också har en egen theme-song) levererar nämligen fnask till den sadistiska maffiabossen Don Vitroni (Allan Arbus) och hans skumma politiska kontakter. Hela knarkhärvan visar sig vara större än vad Coffy först trott och allt från vita korrumperade poliser till skenheliga svarta politiker hotas ifall Coffy inte likvideras. Men eftersom Coffy är beväpnad med ett dubbelpipigt hagelgevär och sin formiga kropp visar sig detta inte vara helt enkel.


Coffy (Pam Grier) tar sig ton: -You want me to crawl, you white motherfucker?


Det är lätt att förstå att inställningen till blaxploitation är kluven när man ser en film som Coffy. Dels är det en samhällsmedveten ”Vigilante-film” som uppmanar till ökat engagemang i de afroamerikanska stadsdelarna. Samtidigt så frossar filmen i våld, coola svarta gangstrar, och kanske allra mest: sex. Russ Meyer-vibbarna formligen haglar över mig när Coffy slåss mot King Gorges fnask och lyckas slita av samtligas klänningsöverdelar. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Coffy inte framställs som en superhjältinna utan snarare som en kvinna ur arbetarklassen som helt enkelt fått nog. För att få sin hämnd tvingas hon till massor av sexuell förnedring och är ofta också väldigt underlägsen männen i filmen. Det går naturligtvis att ha samma diskussion när det gäller Coffy som teoretiker har kring exploitation-kusinen ”Rape and Revenge”. Rör det sig om grundläggande sexism hos (den vita manliga hetro-) filmskaparen och åskådaren eller får hjältinnan upprättelse genom sin hämnd? Detta låter jag vara osagt och konstaterar istället att det förmodligen är på grund av denna dubbelmoral som många exploitationfilmer fick så stort genomslag på 1970-talet.


Robert DoQui som den glassiga pimpen "King George".

Året efter Coffy kom Jack Hill (som faktiskt är vit) åter att regissera Pam Grier i Foxy Brown (1974). Även om Foxy Brown kanske generellt brukar anses som strået vassare än sin föregångare så tycker jag att den saknar lite av den opolerade råhet som finns i Coffy. Trots att det är menat att åskådaren ska dregla över Griers kropp är det svårt att inte först och främst tycka synd om henne. Även om denna aspekt inte var manusförfattaren och regissören Jack Hills ursprungliga avsikt så tillför det faktiskt filmen en tankvärd extra genusdimension.  Coffy innehåller förövrigt allt man förväntar sig av denna typ av film. Ett kanoncoolt soul-soundtrack av (i det här fallet) Roy Ayers, massor med skön 1970-talslingo, en fantastiskt flamboyant hallick, och naturligtvis massor med hårdkokt action. Vita snutar och italienska gangsters får alla käka välförtjänt hagelsvärm, men även de afroamerikanska aktörer som har mage ett parasitera på ”sin egen sort” får vad de förtjänar. Roligt är det också att Coffy faktiskt kom ett år innan Michael Winners Death Wish (1974). Denna film med Charles Bronson i huvudrollen anses ju generellt ha startat den så kallade ”Vigilante-vågen” där civilpersoner tar rättvisan i egna händer. Kanske satte den igång raden 1973 med Coffy? Hur som helst så blir det inte mer blaxploitation än såhär, på gott och ont naturligtvis…


Här finns även en Coffy-trailer för den som är intresserad:

www.youtube.com/watch?v=2jVAIitIP-4


Kristoffer Pettersson - No Jive


RSS 2.0