filmitus

Coffy (1973) American International Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regi och manus: Jack Hill
Skådespelare: Pam Grier, Robert DoQui, Allan Arbus, m.fl.

Det är svårt att säga blaxploitation utan att tänka på Pam Grier. Hennes namn är helt enkelt synonymt med denna både älskade och bespottade genre. En stor anledning är naturligtvis de moderna tributerna från exempelvis Quentin Tarantino som gav Grier huvudrollen i sin 1970-talsdoftande Jackie Brown (1997). Detta var naturligtvis en hyllning till blaxploitationgenren i stort men i synnerhet till Pam Grier som 1974 spelat hjältinnan med det snarlika namnet ”Foxy Brown”.   Detta var dock regissören Jack Hill och Pam Griers andra samarbete. Innan Foxy så porträtterade Grier nämligen en hämnande hagelgevärsbestyckad sjuksköterska i Jack Hills Coffy (1973).
   

Pam Grier spelar alltså sjuksköterskan Coffy vars lillasyster hamnat i koma efter en överdos. Coffy tänker inte finna sig i detta utan bestämmer sig för att straffa de som fått in systern i missbruket. Hon börjar med att avliva systerns lokala knarklangare och jobbar sig sedan vidare uppåt i droghierarkin. För att kunna skaka fram vilka de stora ledarna bakom knarkhandeln är så behöver Coffy också nästla sig in i hallicken King Gorges (Robert DoQui) kvinnostall. King Gorge (som naturligtvis också har en egen theme-song) levererar nämligen fnask till den sadistiska maffiabossen Don Vitroni (Allan Arbus) och hans skumma politiska kontakter. Hela knarkhärvan visar sig vara större än vad Coffy först trott och allt från vita korrumperade poliser till skenheliga svarta politiker hotas ifall Coffy inte likvideras. Men eftersom Coffy är beväpnad med ett dubbelpipigt hagelgevär och sin formiga kropp visar sig detta inte vara helt enkel.

Coffy (Pam Grier) tar sig ton: -You want me to crawl, you white motherfucker?

Det är lätt att förstå att inställningen till blaxploitation är kluven när man ser en film som Coffy. Dels är det en samhällsmedveten ”Vigilante-film” som uppmanar till ökat engagemang i de afroamerikanska stadsdelarna. Samtidigt så frossar filmen i våld, coola svarta gangstrar, och kanske allra mest: sex. Russ Meyer-vibbarna formligen haglar över mig när Coffy slåss mot King Gorges fnask och lyckas slita av samtligas klänningsöverdelar. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Coffy inte framställs som en superhjältinna utan snarare som en kvinna ur arbetarklassen som helt enkelt fått nog. För att få sin hämnd tvingas hon till massor av sexuell förnedring och är ofta också väldigt underlägsen männen i filmen. Det går naturligtvis att ha samma diskussion när det gäller Coffy som teoretiker har kring exploitation-kusinen ”Rape and Revenge”. Rör det sig om grundläggande sexism hos (den vita manliga hetro-) filmskaparen och åskådaren eller får hjältinnan upprättelse genom sin hämnd? Detta låter jag vara osagt och konstaterar istället att det förmodligen är på grund av denna dubbelmoral som många exploitationfilmer fick så stort genomslag på 1970-talet.

Robert DoQui som den glassiga pimpen "King George".

Året efter Coffy kom Jack Hill (som faktiskt är vit) åter att regissera Pam Grier i Foxy Brown (1974). Även om Foxy Brown kanske generellt brukar anses som strået vassare än sin föregångare så tycker jag att den saknar lite av den opolerade råhet som finns i Coffy. Trots att det är menat att åskådaren ska dregla över Griers kropp är det svårt att inte först och främst tycka synd om henne. Även om denna aspekt inte var manusförfattaren och regissören Jack Hills ursprungliga avsikt så tillför det faktiskt filmen en tankvärd extra genusdimension.  Coffy innehåller förövrigt allt man förväntar sig av denna typ av film. Ett kanoncoolt soul-soundtrack av (i det här fallet) Roy Ayers, massor med skön 1970-talslingo, en fantastiskt flamboyant hallick, och naturligtvis massor med hårdkokt action. Vita snutar och italienska gangsters får alla käka välförtjänt hagelsvärm, men även de afroamerikanska aktörer som har mage ett parasitera på ”sin egen sort” får vad de förtjänar. Roligt är det också att Coffy faktiskt kom ett år innan Michael Winners Death Wish (1974). Denna film med Charles Bronson i huvudrollen anses ju generellt ha startat den så kallade ”Vigilante-vågen” där civilpersoner tar rättvisan i egna händer. Kanske satte den igång raden 1973 med Coffy? Hur som helst så blir det inte mer blaxploitation än såhär, på gott och ont naturligtvis…

Här finns även en Coffy-trailer för den som är intresserad:

www.youtube.com/watch?v=2jVAIitIP-4

Kristoffer Pettersson - No Jive