filmitus

The Stone Killer (1973) Columbia Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regi : Michael Winner
Screenplay: Gerald Wilson
Litterär förlaga: John Gardner - A Complete State of Death (1968).
Skådespelare: Charles Bronson, Martin Balsam, m.fl.

Charles Bronson är som bekant ingen man jäklas med, åtminstone inte ostraffat The Stone Killer är Bronsons tredje samarbete med regissören Michael Winner. Filmen föregicks av Westernrökaren Chatos Land (1972) och den lågmälda hitman-thrillern The Mecanic (1972). Båda dessa filmer väckte stort uppseende eftersom de på sin tid ansågs mycket våldsamma. Innan Bronson och Winner spädde på våldsdebatten ytterligare och startade den så kallade ”Vigilante-genren” med stenhårda Death Wish (1974) så kom polisfilmen The Stone Killer (1973).

I The Stone Killer spelar stenansiktet Charles Bronson den sammanbitne New York-polisen Lou Torrey. En snut med hög moral men tämligen låg toleranströskel. Efter att ha dödsskjutit en kriminell för mycket förflyttas Torrey till polismyndigheten i Los Angeles. Där fångar han in en efterlyst mafioso som i utbyte mot amnesti erbjuder viktig information. Torrey tar på sig att transportera informatören till åklagarmyndigheten i New York, men så fort de kliver av flygplanet attackeras de och den snacksaliga gangstern mördas. Mordet utfördes också med sådan millitär precision att Torrey förstår att det är något stort på gång. Mycket riktigt, efter att Torrey rotat runt bland allehanda skummisar börjar bitarna falla på plats. Det visar sig att en gammal fraktion av sicilianska maffian planerar att ta tillbaka makten i den undre världen. Till sin hjälp har de anlitat ett gäng skjutglada Vietnamveteraner. Det finns egentligen bara ett problem, Torrey är dem på spåren.

This Stoneface plays dirty, in a nice suit.

Titeln The Stone Killer syftar lika mycket på de skjutglade Vietnamveteranerna och kallhamrade mafiosi som på Bronsons karaktär. Hårt ställs mot hårt och den enda botemedlet mot brottslighet är hett bly. Nu nästan 40 år senare är det svårt att bli speciellt provocerad av detta (då kontroversiella) förhållningssätt, men The Stone Killer är helt klart ett intressant tidsdokument. Rädslan för att hemvändande Vietnamveteraner skulle flippa ur på hemmaplan känns högst tidsenligt, likaså hur brottsligheten i samhället successivt blivit grövre. Diskussionen fanns under denna period hur man skulle bemöta denna utveckling och ett av alternativen var med våld, vilket The Stone Killer visar prov på.

Det märks också att filmen är baserad på en litterär förlaga (John Gardners novell A Complete State of Death från 1969). Tyvärr har adaptionen till film gjort handlingen lite rörig och ibland ostrukturerad. Det är exempelvis ett förfärligt flängande mellan New York och Los Angeles, något som kunde lösts med ett mer genomtänkt manusarbete. Det är heller inte speciellt svårt att förstå att den stora inspirationskällan var Don Siegels Dirty Harry (1971). Denna film, där Clint Eastwoods otyglade polis Harry Callahan tar lagen i egna händer, kan också ses som en del i utvecklingen mot den ”Vigilante-film” som Bronson och Winner senare kom att popularisera.  Förmodligen skulle inte publiken ha accepterad Bronsons antihjälte i Death Wish om inte hårda polisfilmer som Dirty Harry och The Stone Killer banat vägen.

Gillar man 1970-tals action och Charles Bronsons hårda tag så blir man inte besviken. The Stone Killer levererar en rejäl portion vilda biljakter och tuffa eldstrider kryddat med cool musik, och inte minst, snygga kostymer. Skådespelarna sköter sig helt ok och speciellt Martin Balsam är anmärkningsvärt skön som hämndlysten maffiaboss. Men tycker man att Bronson mest är en stel gammal mustaschgubbe med attitydproblem så kan man lika gärna välja en annan film.  En kul anekdot är dock att det var The Stone Killer (eller åtminstone filmens titel) som födde Charles Bronsons smeknamn ”Stoneface”.

Kristoffer Pettersson – This Critic Plays Dirty!

Coffy (1973) American International Pictures
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regi och manus: Jack Hill
Skådespelare: Pam Grier, Robert DoQui, Allan Arbus, m.fl.

Det är svårt att säga blaxploitation utan att tänka på Pam Grier. Hennes namn är helt enkelt synonymt med denna både älskade och bespottade genre. En stor anledning är naturligtvis de moderna tributerna från exempelvis Quentin Tarantino som gav Grier huvudrollen i sin 1970-talsdoftande Jackie Brown (1997). Detta var naturligtvis en hyllning till blaxploitationgenren i stort men i synnerhet till Pam Grier som 1974 spelat hjältinnan med det snarlika namnet ”Foxy Brown”.   Detta var dock regissören Jack Hill och Pam Griers andra samarbete. Innan Foxy så porträtterade Grier nämligen en hämnande hagelgevärsbestyckad sjuksköterska i Jack Hills Coffy (1973).
   

Pam Grier spelar alltså sjuksköterskan Coffy vars lillasyster hamnat i koma efter en överdos. Coffy tänker inte finna sig i detta utan bestämmer sig för att straffa de som fått in systern i missbruket. Hon börjar med att avliva systerns lokala knarklangare och jobbar sig sedan vidare uppåt i droghierarkin. För att kunna skaka fram vilka de stora ledarna bakom knarkhandeln är så behöver Coffy också nästla sig in i hallicken King Gorges (Robert DoQui) kvinnostall. King Gorge (som naturligtvis också har en egen theme-song) levererar nämligen fnask till den sadistiska maffiabossen Don Vitroni (Allan Arbus) och hans skumma politiska kontakter. Hela knarkhärvan visar sig vara större än vad Coffy först trott och allt från vita korrumperade poliser till skenheliga svarta politiker hotas ifall Coffy inte likvideras. Men eftersom Coffy är beväpnad med ett dubbelpipigt hagelgevär och sin formiga kropp visar sig detta inte vara helt enkel.

Coffy (Pam Grier) tar sig ton: -You want me to crawl, you white motherfucker?

Det är lätt att förstå att inställningen till blaxploitation är kluven när man ser en film som Coffy. Dels är det en samhällsmedveten ”Vigilante-film” som uppmanar till ökat engagemang i de afroamerikanska stadsdelarna. Samtidigt så frossar filmen i våld, coola svarta gangstrar, och kanske allra mest: sex. Russ Meyer-vibbarna formligen haglar över mig när Coffy slåss mot King Gorges fnask och lyckas slita av samtligas klänningsöverdelar. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Coffy inte framställs som en superhjältinna utan snarare som en kvinna ur arbetarklassen som helt enkelt fått nog. För att få sin hämnd tvingas hon till massor av sexuell förnedring och är ofta också väldigt underlägsen männen i filmen. Det går naturligtvis att ha samma diskussion när det gäller Coffy som teoretiker har kring exploitation-kusinen ”Rape and Revenge”. Rör det sig om grundläggande sexism hos (den vita manliga hetro-) filmskaparen och åskådaren eller får hjältinnan upprättelse genom sin hämnd? Detta låter jag vara osagt och konstaterar istället att det förmodligen är på grund av denna dubbelmoral som många exploitationfilmer fick så stort genomslag på 1970-talet.

Robert DoQui som den glassiga pimpen "King George".

Året efter Coffy kom Jack Hill (som faktiskt är vit) åter att regissera Pam Grier i Foxy Brown (1974). Även om Foxy Brown kanske generellt brukar anses som strået vassare än sin föregångare så tycker jag att den saknar lite av den opolerade råhet som finns i Coffy. Trots att det är menat att åskådaren ska dregla över Griers kropp är det svårt att inte först och främst tycka synd om henne. Även om denna aspekt inte var manusförfattaren och regissören Jack Hills ursprungliga avsikt så tillför det faktiskt filmen en tankvärd extra genusdimension.  Coffy innehåller förövrigt allt man förväntar sig av denna typ av film. Ett kanoncoolt soul-soundtrack av (i det här fallet) Roy Ayers, massor med skön 1970-talslingo, en fantastiskt flamboyant hallick, och naturligtvis massor med hårdkokt action. Vita snutar och italienska gangsters får alla käka välförtjänt hagelsvärm, men även de afroamerikanska aktörer som har mage ett parasitera på ”sin egen sort” får vad de förtjänar. Roligt är det också att Coffy faktiskt kom ett år innan Michael Winners Death Wish (1974). Denna film med Charles Bronson i huvudrollen anses ju generellt ha startat den så kallade ”Vigilante-vågen” där civilpersoner tar rättvisan i egna händer. Kanske satte den igång raden 1973 med Coffy? Hur som helst så blir det inte mer blaxploitation än såhär, på gott och ont naturligtvis…

Här finns även en Coffy-trailer för den som är intresserad:

www.youtube.com/watch?v=2jVAIitIP-4

Kristoffer Pettersson - No Jive

Fortress (1992) Davis Entertainment
Betyg i en skala från 1 till 5: 3,5
Regi och manus: Stuart Gordon
Skådespelare: Christopher Lambert, Loryn Locklin, Clifton Collins Jr, Kurtwood Smith, Jeffrey Combs

Stuart Gordon är en regissör som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är helt enkelt modig och vågar ta lite nytänkande risker vilket alltid är kul. Det mest talande exemplet är förmodligen obducentskräckkomedin Re-Animator (1985) som till och med gav inspiration till en rockmusiksubgenre (Deathgrind eller Goregrind). Även om den skamligt underhållande Re-Animator förmodligen är den film som eftervärlden kommer att komma ihåg Stuart för så finns det även mycket annat spännande i hans CV. En av dessa lite bortglömda skapelser är sci-fi-äventyret Fortress (1992).

Året är 2017 och världen är överbefolkad. Det är därför förbjudet att föda mer än ett barn och bryter man mot detta blir det minst sagt rejäla reprimander. Christopher Lambert spelar den dekorerade krigsveteranen John Brennick som lyckats befrukta sin hustru Karen (Loryn Locklin) en gång för mycket. I sin flykt undan rättvisan fastnar paret i en vägspärr och Brennick åker fast, men tröstar sig med att i alla fall hustrun kom undan. Hans straff blir att avtjäna 31 år i ett hypermoderna fängelset ”The Fortress”.

”The Fortress” är naturligtvis inte vilket fängelse som helst utan det är (i vanlig ordning) omöjligt att fly ifrån. Till att börja med så ligger fängelset under marken, har laserstrålar istället för galler, och speciellt många traditionella vakter finns det inte heller. Istället så åker kameratorn runt i taket och filmar fångarnas aktiviteter. De intagna blir även vid ankomsten oralt påtvingad en liten mekanisk pryl som gör att de vid behov kan tillfogas smärt, eller i vissa fall få magen bortsprängd om de visar sig vara extra oregerliga. Hela härligheten styrs av den nitiska fängelsedirektören Poe (Kurtwood Smith) och hans elaka dator Zed-10 (Carolyn Purdy-Gordon). Poe är dock en komplex figur och trots att han (i förebyggande syfte?) har sexuellt stympats av fängelseföretaget så vill han hitta någon att älska. Eftersom han också har en ”mindscanner” för att kunna kontrollera fångarnas drömmar får han upp ögonen för Brennick, eller kanske snarare hans hustru som figurerar i hans Brennicks sovande undermedvetna. Vad inte Brennick vet är att hans höggravida hustru inte kom undan vid vägspärren utan också finns inspärrad på fängelset. När han får reda på direktör Poes planer att ta Brennicks fru som sin egen blir han naturligtvis rasande och bestämmer sig för att göra något åt saken.

Direktör Gordon (Kurtwood Smith) hårdflörtar med fru Brennick (Loryn Locklin).

Det rör sig alltså om en futuristisk fängelsefilm och man kan nog säga att den också innehåller de traditionella fängelsefilmkännetecknen. Det finns naturligtvis några mansrump-suktande översittare bland fångarna som Brennick måste sätta på plats, men även några som blir hans vänner. Några interner som han allierar sig med är Nino (en ung, ganska överspelande Cliffton Collins jr) och mekaniknörden D-Day (Jeffrey Combs). Att Combs är med är ju inte direkt någon chock eftersom han verkar vara Gordons absoluta favoritskådespelare (han spelar ju exempelvis huvudrollen i Re-Animator). Med hjälp av sina nya vänner börjar Brennick fundera ut hur han ska överlista fängelsets datasystem vilket naturligtvis inte är det enklaste. Innan han når fram till direktören Poes kontor måste han exempelvis slåss mot genmanipulerade "strikeclones" och lura huvuddatorn Zed-10.

Fängelsebröder 2017: Jeffrey Combs, Clifton Collins Jr, Christopher Lambert.

Till en början var Arnold Schwarzenegger planerad i rollen som Brennick. Budgeten ska då legat någonstans mellan 60- 70 miljoner dollar. Av oklar anledning så kom Arnie på andra tankar och drog sig ur projektet. Med honom försvann också en stor del av finansiärerna och Gordon fick Istället nöja sig med 12 miljoner dollar. Detta är naturligtvis lite tråkigt och skulle Gordon fått göra filmen med sin ursprungliga budget skulle det förmodligen blivit hans stora kommersiella genomslag. Istället för Arnie gick rollen istället till Christopher Lambert. Själv har jag alltid varit en smula fascinerad av Mr Lambert.  Han ser inte det minsta bra ut, är rejält skelögd, och någon direkt närvaro i agerandet har han inte heller. Ändå har han lyckats bli anlitad för diverse huvudrollen (även om det oftast rör sig om B-filmer). Förmodligen anses han locka åskådare på grund av sin roll i Highlander (1986) och jag medger att den gången fungerade han riktigt utmärkt. I Fortress gör han i alla fall så bra ifrån sig som det är möjligt även om han blir överglänst av både Kurtwood Smith och tokstollen Jeffrey Combs. Jag kan dock inte låta bli att fundera på hur filmen skulle blivit i sin ursprungliga tappning med skyhög budget och testosteronbroilern Arnie i huvudrollen.  Fortress kanske skulle ha blivit ett av 1990-talets stora sci-fi-äventyr och kanske till och med överglänst Total Recall (1990).

Strikeclones får käka bly.

Nu gjorde hur som helst Stuart Gordon det bästa av situationen och lyckades göra en charmig och medryckande film. Även om Fortress inte gav upphov till någon musikavart så dryper den av skaparglädje och inte minst av Stuart Gordons skruvade nytänkande. När Brennick slaktar korkade strikecloner med en av clonernas avryckta vapenarm kan man inte låta bli att mysa av välbehag. En annan höjdpunkt är finalen då Brennick jagas av en obemannad bil medan hans hustru föder barn. Vill man se en realistisk framtidskildring om vart fängelsesystemet är på väg kan man leta någon annanstans. Men vill man istället se underhållande sci-fi action med snygga effekter och lite korkat manus är Stuart Gordons Fortress ett mycket bra alternativ.

Kristoffer Pettersson – fruktar framtidsfängelser.