filmitus

Fortress (1992) Davis Entertainment
Betyg i en skala från 1 till 5: 3,5
Regi och manus: Stuart Gordon
Skådespelare: Christopher Lambert, Loryn Locklin, Clifton Collins Jr, Kurtwood Smith, Jeffrey Combs

Stuart Gordon är en regissör som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är helt enkelt modig och vågar ta lite nytänkande risker vilket alltid är kul. Det mest talande exemplet är förmodligen obducentskräckkomedin Re-Animator (1985) som till och med gav inspiration till en rockmusiksubgenre (Deathgrind eller Goregrind). Även om den skamligt underhållande Re-Animator förmodligen är den film som eftervärlden kommer att komma ihåg Stuart för så finns det även mycket annat spännande i hans CV. En av dessa lite bortglömda skapelser är sci-fi-äventyret Fortress (1992).

Året är 2017 och världen är överbefolkad. Det är därför förbjudet att föda mer än ett barn och bryter man mot detta blir det minst sagt rejäla reprimander. Christopher Lambert spelar den dekorerade krigsveteranen John Brennick som lyckats befrukta sin hustru Karen (Loryn Locklin) en gång för mycket. I sin flykt undan rättvisan fastnar paret i en vägspärr och Brennick åker fast, men tröstar sig med att i alla fall hustrun kom undan. Hans straff blir att avtjäna 31 år i ett hypermoderna fängelset ”The Fortress”.

”The Fortress” är naturligtvis inte vilket fängelse som helst utan det är (i vanlig ordning) omöjligt att fly ifrån. Till att börja med så ligger fängelset under marken, har laserstrålar istället för galler, och speciellt många traditionella vakter finns det inte heller. Istället så åker kameratorn runt i taket och filmar fångarnas aktiviteter. De intagna blir även vid ankomsten oralt påtvingad en liten mekanisk pryl som gör att de vid behov kan tillfogas smärt, eller i vissa fall få magen bortsprängd om de visar sig vara extra oregerliga. Hela härligheten styrs av den nitiska fängelsedirektören Poe (Kurtwood Smith) och hans elaka dator Zed-10 (Carolyn Purdy-Gordon). Poe är dock en komplex figur och trots att han (i förebyggande syfte?) har sexuellt stympats av fängelseföretaget så vill han hitta någon att älska. Eftersom han också har en ”mindscanner” för att kunna kontrollera fångarnas drömmar får han upp ögonen för Brennick, eller kanske snarare hans hustru som figurerar i hans Brennicks sovande undermedvetna. Vad inte Brennick vet är att hans höggravida hustru inte kom undan vid vägspärren utan också finns inspärrad på fängelset. När han får reda på direktör Poes planer att ta Brennicks fru som sin egen blir han naturligtvis rasande och bestämmer sig för att göra något åt saken.

Direktör Gordon (Kurtwood Smith) hårdflörtar med fru Brennick (Loryn Locklin).

Det rör sig alltså om en futuristisk fängelsefilm och man kan nog säga att den också innehåller de traditionella fängelsefilmkännetecknen. Det finns naturligtvis några mansrump-suktande översittare bland fångarna som Brennick måste sätta på plats, men även några som blir hans vänner. Några interner som han allierar sig med är Nino (en ung, ganska överspelande Cliffton Collins jr) och mekaniknörden D-Day (Jeffrey Combs). Att Combs är med är ju inte direkt någon chock eftersom han verkar vara Gordons absoluta favoritskådespelare (han spelar ju exempelvis huvudrollen i Re-Animator). Med hjälp av sina nya vänner börjar Brennick fundera ut hur han ska överlista fängelsets datasystem vilket naturligtvis inte är det enklaste. Innan han når fram till direktören Poes kontor måste han exempelvis slåss mot genmanipulerade "strikeclones" och lura huvuddatorn Zed-10.

Fängelsebröder 2017: Jeffrey Combs, Clifton Collins Jr, Christopher Lambert.

Till en början var Arnold Schwarzenegger planerad i rollen som Brennick. Budgeten ska då legat någonstans mellan 60- 70 miljoner dollar. Av oklar anledning så kom Arnie på andra tankar och drog sig ur projektet. Med honom försvann också en stor del av finansiärerna och Gordon fick Istället nöja sig med 12 miljoner dollar. Detta är naturligtvis lite tråkigt och skulle Gordon fått göra filmen med sin ursprungliga budget skulle det förmodligen blivit hans stora kommersiella genomslag. Istället för Arnie gick rollen istället till Christopher Lambert. Själv har jag alltid varit en smula fascinerad av Mr Lambert.  Han ser inte det minsta bra ut, är rejält skelögd, och någon direkt närvaro i agerandet har han inte heller. Ändå har han lyckats bli anlitad för diverse huvudrollen (även om det oftast rör sig om B-filmer). Förmodligen anses han locka åskådare på grund av sin roll i Highlander (1986) och jag medger att den gången fungerade han riktigt utmärkt. I Fortress gör han i alla fall så bra ifrån sig som det är möjligt även om han blir överglänst av både Kurtwood Smith och tokstollen Jeffrey Combs. Jag kan dock inte låta bli att fundera på hur filmen skulle blivit i sin ursprungliga tappning med skyhög budget och testosteronbroilern Arnie i huvudrollen.  Fortress kanske skulle ha blivit ett av 1990-talets stora sci-fi-äventyr och kanske till och med överglänst Total Recall (1990).

Strikeclones får käka bly.

Nu gjorde hur som helst Stuart Gordon det bästa av situationen och lyckades göra en charmig och medryckande film. Även om Fortress inte gav upphov till någon musikavart så dryper den av skaparglädje och inte minst av Stuart Gordons skruvade nytänkande. När Brennick slaktar korkade strikecloner med en av clonernas avryckta vapenarm kan man inte låta bli att mysa av välbehag. En annan höjdpunkt är finalen då Brennick jagas av en obemannad bil medan hans hustru föder barn. Vill man se en realistisk framtidskildring om vart fängelsesystemet är på väg kan man leta någon annanstans. Men vill man istället se underhållande sci-fi action med snygga effekter och lite korkat manus är Stuart Gordons Fortress ett mycket bra alternativ.

Kristoffer Pettersson – fruktar framtidsfängelser.