filmitus

Upperdog (2009)
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Drama, Norge 2009
Regissör: Sara Johnsen
Originaltitel: Upperdog
Skådespelare: Bang Chau, Hermann Sabado, Agnieszka Grochowska, Mads Sjøgård Pettersen
Längd: 100 min
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.

———

Till en början så verkar de fyra karaktärerna i det norska samhällsdramat Upperdog inte ha så speciellt mycket att göra med varandra. Men ganska snart börjar bitarna falla på plats och man fårstår att deras livsöden är hårt sammanknutna. Filmen Upperdog som är skriven och regisserad av Sara Johnsen erbjuder en tankvärd inblick i några storstadsskandinavers inte helt okomplicerade liv.

Syskonen Yanne (Bang Chau) och Axel (Hermann Sabado) har i ung ålder adopteras från Asien. Lillebror Axel var då så liten att han nu inte kommer ihåg den syster som en gång betydde allt för honom. Istället växte han upp med ett stort hål i sitt hjärta och har nu blivit emotionellt handikappad. Den polska arbetarkraftsinvandraren Maria (Agnieszka Grochowska) städar hos Axels rika föräldrar och en ömsesidig attraktion väcks mellan de båda. Maria upptäcker dock ett fotografi på de välbärgade människornas vägg som väcker hennes intresse. Fotografiet föreställer ett asiatiskt barn som kliver av ett flygplan tillsammans med en norsk kvinna. Anledningen till att Maria reagerar på bilden är för att hennes bästa vän Yanne har ett likadant fotografi hemma i sin lägenhet. Men på Yannes bild kan man tydligt se att det var två kvinnor och två barn som landade på Oslos flygplats för mer än 20 år sedan. Samtidigt får vi följa Per (Mads Sjøgård Pettersen) som precis kommit hem från sin FN-tjänstgöring i Afghanistan. Per har i media fått bära hundhuvudet för Norges inblandning i konflikten. Krigsdomstolen har bedömt att de skott han avlossade var enligt protokolet men ändå finns den negativa stämpeln kvar. Per har därför dragit sig undan men ruvar på en hämnd mot den journalist som satte honom i klistret. Lite tröst får han dock när han besöker sin lokala kvarterskrog där den vackra servitrisen Yanne alltid verkar bli glad av att se honom.

Upperdog är en ambitiös film. Ambitiös på det sättet att den verkligen vill lära oss något om det moderna samhället. Den blir som en vägledande gest till den moderna storstadsskandinaven som dagligen får manövrera genom en mångkulturell och komplex vardag. Det är de grundläggande mänskliga behoven som för de fyra karaktärerna samman. Behov som vi alla har oavsett hur olika varandra vi tror vi är. På vägen mot de fyra unga människornas gemensamma knytpunkt så lyckas även Sara Johnsen beröra flera viktiga frågor i det moderna norska samhället. Hon gör också detta utan att vifta överdrivet med några pekpinnar. Att Norge skickar soldater till Afghanistan och vad det innebär är naturligtvis en högaktuell fråga. Samma sak gäller den arbetskraftsinvandringen som finns i landet och vad som driver människorna bakom den. Men huvudhistorien ligger ändå hos de adopterade syskonen. Filmen lyfter fram hur viktigt det är att adopterade barns rötter inte bara skärs av och kastas bort. Ett ämne som kanske tyvärr har hamnat en hel del i skymundan av den betydligt större flyktingdiskussionen. Det är också dessa lite annorlunda frågor som gör Upperdog till en ambitiös film. Den slår ett slag för de personer som enligt samhällets normer borde vara lyckliga och som egentligen inte får klaga. Men precis som titeln antyder så visar Upperdog att verkligheten ofta är lite mer komplicerat än vad man först tror.

Själv imponeras jag av de norska filmskaparna och hur de hela tiden lyckas finna nya originella infallsvinklar på den moderna samhällsdebatten. De vågar ta större risker än vi svenskar med sina berättelser, oavsett om det inte är den mest politisk korrekta skildringen som framställs. Kanske är det så att de helt enkelt får friare tyglar av sina filmbolag i jakten på samhällsrealism? Detta gäller även för Upperdog som klarar att hantera ganska allvarliga ämnen utan att bli för tung och mörk. Nej, tvärt om faktiskt. På sina ställen är den riktigt rolig och filmen flyter fram på ett lättsamt och fräscht sätt. De fyra unga människornas historier är mycket skickligt sammanflätade och för tankarna till amerikanska storverk som Crash, Babel eller 21 Grams. Filmen är också snyggt utförd och skådespelarna är mycket trovärdiga i sina roller. Mot Upperdogs final blir handlingen och berättandet tyvärr något utdraget och lite övertydligt vilket är synd. Men förutom att filmen tappar lite av sitt fina tempo mot slutet så levererar ändå Upperdog fullt ut. Även om den kanske inte är riktigt lika genial som den fantastiska De Osynliga av Erik Poppe så är det en mycket tankvärd och välutformad norsk filmpärla.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Den nakna mannen (2010)
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Dokumentär, Finland, 2010
Originaltitel: Miesten vuoro
Regi: Joonas Berghäll, Mika Hotakainen
Längd: 81 minuter
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, exploitation och annat spännande.

———

Att man i Finland anser att bada bastu är väldigt nyttigt kommer ju inte direkt som någon nyhet. Att det rör sig om mer än en fysisk rening kanske inte är lika erkänt. I Den nakna mannen av Joonas Berghäll och Mika Hotakainen får vi följa med in i den ångande bastuvärmen och uppleva när den finske mannen öppnar sitt hjärta.

Den nakna mannen är något så ovanligt som en finsk dokumentär med fokus på vad som händer med män när de bastar ihop. Vi får träffa en varierad samling karlar som inte har mycket gemensamt förutom just bastuintresset . Men något händer när den ångande värmen omger deras nakna lekamen. Uppenbarligen tinar bastuaggregaten upp de ofta tillsynes råbarkade karlarnas munläder för plötsligt börjar de berätta om sina innersta känslor och funderingar. De delar med sig glädjande berättelser som berör känslan att bli pappa eller beskriver hur underbart det är att finna kärleken sent i livet. Många berättelser är just upplyftande varma men betydligt fler är hjärtskärande tragiska och fyllda med djupt rotad manlig ångest.

Som svensk har jag knappt satt min fot i en bastu i hela mitt liv. Istället har jag bortförklarat den ångande miljön som en något förlegad tvagningsmetod. Efter att ha sett Den nakna mannen börjar jag dock förstå varför denna ångande ceremoni är en sådan viktig del av den finska traditionen. De nakna männen kan i bastun släppa omvärldens ok och istället unna sig några minuter av reflektion. Bastumiljön blir till en ventil där mer än deras porer kan renas. Här kan de släppa ut sina innersta demoner och söka tröst hos varandra. Vi får bland annat höra dem beklaga sig över att de finska männen uppfostrats till att vara råbarkade och introverta. De har tidigt fått lära sig att ”män inte gråter” vilket har blivit som ett nationellt handikapp. Men i bastun gråter de, de gråter över sin barndom och över sin själsliga ensamhet. De gråter över förlorade vårdnadstvister och hur döden har berövat dem deras nära anhöriga. Kort och gott kan bastubesöken erbjuda de finska männen den emotionella kontakt som samhället nekat dem.  Som svensk man börjar jag avundas den finska bastutraditionen. Kanske borde vi också söka oss till badhus när livet känns för överväldigande eller när vi helt enkelt behöver manlig förståelse och gemenskap.

Dokumentären Den nakna mannen sträcker sig från norra Finlands ödemarker till Helsingfors innerstadsbadhus. Samtliga av de män vi får möta verkar dela uppfattning som en av dem uttrycker med orden: ”Ibland gör det gott att få prata”. Förutom att visa hur oerhört etablerat bastubadandet är i Finland så förstår man den terapeutiska poängen med den ångande miljön.  Det behövs en ökad debatt i hur män uppfostras och hur de hämmas emotionellt. Den nakna mannen är ett litet steg mot en öppnare diskussion rörande just detta viktiga ämne.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Pussel (2009)
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Originaltitel: Rompecabezas
Regi: Natalia Smirnoff
Medverkande: María Onetto, Gabriel Goity, Arturo Goetz
Längd: 88 min
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, exploitation och annat spännande.

--- --- ---

När den tillbakadragna hemmafrun Maria del Carmen (María Onetto) fyller 50 år får hon ett pussel i present. De fint utskurna bitarna visar sig bli mer för henne än ett trevligt tidsfördriv. Maria har nämligen en otrolig fallenhet för att få pusselbitarna att passa på rätt ställe. Man brukar säga att alla människor har en unik färdighet här på jorden. Maria har i pusslandet funnit sin.

Länge har Marias funktion varit att passa upp på sin man (Gabriel Goity) och sina två snart vuxna söner. På sikt har detta gjort henne introvert och en smula deprimerad. Den övriga familjen har alla sina egna intressen men för Maria finns bara matlagningen och städandet. När hon upptäcker sin fallenhet för pussel blir det som en väckarklocka för henne. Den nya passionen uppslukar all Marias lediga tid och de traditionella sysslorna får ta ett steg tillbaka. Hon söker sig istället till pusselklubbar där hon hittar likasinnade. En ny värld öppnar sig och snart har Maria en manlig pusselpartner (Arturo Goetz) som vill ta med henne till Tyskland på världsmästerskap. Problemet är att Maria inte riktigt vågat berätta för sin familj hur långt pusslandet tagit henne.

Naturligtvis är det enkelt att koppla Marias hobby till livets pusslande i stort. Men först och främst handlar faktiskt filmen om passionen med att pussla. Man riktigt känner hur Maria beundrar de vackra små bitarna och hur hon njuter när hon får dem på plats. Successivt får vi följa hur hon byggs upp och stöps om som person. Maria blir hela tiden allt mer utåtriktad och mer självständig vilket mottas med blandade känslor av den resterande familjen. För visst finns det också en genusdiskussion i filmen. Det är inte en slump att det första pussel Maria lägger föreställer drottning Nefertiti, en stark vacker kvinna som styrde över sitt eget öde. Marias slits hela tiden mellan de klassiska kvinnoidealen och sitt eget livsviktiga begär att få pussla. Det rör sig om en mycket svår dragkamp eftersom Maria verkligen älskar sin make och sina söner. Filmens stora fråga blir om pusslandet verkligen måste innebära ett uppbrott från familjen eller om det faktisk går att kombinera sysslorna.

Argentina har de senaste åren blivit ett riktigt intressant filmland. Detta har Bio Roxy uppmärksammat som tidigare också visat den utmärkta Sanningen i deras ögon. Riktigt lika bra är det inte den här gången. Pussel är en mycket vackert berättad film men som ändå lämnar åskådaren med vissa frågetecken. Den vågar inte riktigt resa sig vilket är lite synd för María Onetto gör en utmärkt gestaltning av den pusslande Maria. Jag vill ändå varmt rekommendera alla att se Pussel. Med fina penseldrag vågar den berätta om kvinnlig frigörelse och om konsten att följa sitt hjärta. Det är en varmt livsbejakande liten argentinsk film som passar perfekt i det svenska höstmörkret.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Armadillo
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Dokumentär, Danmark 2010
Regi: Janus Metz
Foto: Lars Skree
Längd: 100 minuter,
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.

———-

Att krig är ett helvete är ett välkänt faktum. Men sällan har detta dokumenterats så ingående som i Janus Metz omtalade ”Armadillo”. Under ett halvår har Metz och fotgrafen Lars Skree följt en grupp unga danska soldater i krigets Afghanistan. Resultatet har blivit en ingående gestaltning av det totala kaos som råder i landet men även hur krig successivt förändrar människors psyken.

I ”Armadillos” inledning möter vi en samling unga män på väg ut på sitt livs äventyr. De ska bevara freden i Afghanistan och hjälpa civilbefolkningen få ordning på landet. På plats visar sig detta vara mer komplicerat än vad de först hade trott. De unga soldaterna hamnar i det brittisk-danska lägret ”Armadillo” i den söderliggande provinsen Helmand. Runt omkring lägret organiserar sig talibanerna och ortsbefolkningen är livrädd för att hamna mitt emellan. De vill inte ha någon hjälp och anser att det bästa vore att soldaterna bara åkte hem igen. Tiden i lägret blir långsam och enformig. Den största faran är minorna som talibanerna strategisk placerar ut. Gång på gång drabbas det danska kompaniet och soldater dödas eller får skickas hem för rehabilitering. När danskarnas plutonchef nästan dödas av en vägmina hårdnar jargongen hos de unga männen. Bortblåst verkar idén på att hjälpa civila, nu börjar det istället talas om ”längtan att få sätta en kula i sån där taliban-byracka”.

Janus Metz och hans fotograf märks inte i ”Armadillo”. Filmen är heller inte uppbyggd som någon typisk Discovery-dokumentär. Den saknar exempelvis den klassiska berättarrösten och alla intervjuerna. Istället drivs ”Armadillo” av de spontana reaktioner och dialoger som uppstår mellan de unga männen. Soldaterna framställs heller inte som några hjältar eller missdådare. De är helt enkelt bara en samling unga killar som hamnat i en väldigt onaturlig situation. Några uppenbara pekpinnar finns alltså inte. Oftast är soldaternas uppdrag ganska enformiga och de unga männens tristess är påtaglig. Men rätt som det är börjar kulorna vina runt deras huvuden och de befinner sig mitt i en stridszon. Dessa krigsscener har en sådan kuslig närvaro att det är svårt att förstå att ett filmteam faktiskt funnits på plats. Tankarna förs istället till Steven Spielberg och Tom Hanks miljardprojekt ”Band of Brothers” och ”The Pacific”. Det är nämligen precis den här adrenalinstinna känslan som de försöker återskapa i sina mastodontserier. Känslan av de unga männens insikt att någon försöker döda dem. En upplevelse som är så stark att de aldrig kommer att vara naiva pojkar på spännande äventyr igen. Man brukar säga att bra krigsfilmer ofta liknar dokumentärer. Med ”Armadillo” är det istället tvärt om. Den har nog mer gemensamt med Kathryn Bigelows Oscarsvinnare ”The Hurt Locker” än med de flesta dokumentärfilmer. Och ingen miljardbudget behövdes, bara verklighetens Afghanistan och en handkamera.

För övrigt är det svårt att kritisera en så stark film som ”Armadillo”. Janus Metz har tagit mycket stora risker och filmen kunde lika gärna ha kostat honom livet. Lars Skrees foto är klanderfritt vackert och effektfullt pampigt på samma gång. Helikoptrar i motljus blandas med karga ökenmiljöer och intima närbilder. Filmen är mycket snyggt klippt och passande stämningsmusik har lagts till. Men det är också här det finns ett litet problem med ”Armadillo”. Risken finns nämligen att den pålagda musiken och den snygga ytan ger filmen ett fiktivt skimmer som egentligen inte behövs. För mig räcker det med att se chocken i den unga soldatens ögon när han förstår att han blivit skjuten. Med ett så starkt råmaterial känns stämningsmusik och helikoptrar i slowmotion bara överflödigt. Dessa invändningar är dock förhållandevis små. ”Armadillo” fyller sin funktion och visar upp en opolerad verklighet man sent glömmer. Detta är en gripande dokumentation av ett trasigt land och dess befolkning. Detta är en debattfackla i den danska Afghanistan-debatten. Men först och främst är det en viktig dokumentation på vad krig gör med människors psyken.

--- --- ---
Kristoffer Pettersson redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se

Winters Bone (2010) Anonymous Content
Betyg i en skala från 1 till 5: 4,5
Regi och manus: Debra Granik.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Garret Dillahunt, John Hawkes m.fl.

Det finns något postapokalyptiskt över Winters Bone. De karga miljöerna och de trasiga människorna som kämpar för överlevnad känns helt enkelt inte som 2000-talet. Skulle jag välja en filmreferens så skulle det i så fall vara John Hillcoats filmatisering av Cormac MacCartys Pulitzerprisvinnare The Road (2009). Där fick vi se Viggo Mortensens och hans sons flykt undan svält och kannibaler i ett ödelagt framtidslandskap. Nästan lika desperat är 16-åriga Rees (Jennifer Lawrence) kamp för sig själv och sina två småsyskon i Winters Bone. 

Winters Bone är som ni kanske förstår inte direkt någon munter historia. Förlagan är en bok med samma namn skriven av den amerikanske författaren Daniel Woodrell. Bokens svenska titel är En helvetes vinter vilket både är en ganska talande och tematiskt passande titel. Filmen utspelar sig i ett vinterpinat bergsområde i Missouri där arbetslösheten verkar total. Det människorna som bor i området har gemensamt är sina hoptrasslade blodsband och sina kriminella affärer. Detta gäller även för Rees familj där amfetamintillverkning tidigare fungerat som den huvudsakliga inkomstkällan. När filmen inleds har Rees nedbrutna moder gått in i ett nära på katatoniskt tillstånd och lämnat henne att ta hand om sina två småsyskon. Fadern Jessup är spårlöst försvunnen och det är här Rees problem blir riktigt alvarliga. För innan fadern försvann satte han nämligen upp familjens hus som borgenslösen inför en stundande rättegång. Ree får veta att om inte fadern dyker upp på rättegången kommer hon och resterna av familjen kastas ut på gatan (eller snarare skogen i det här fallet). Ree inser att det är upp till henne att ställa allt till rätta och börjar därför uppsöka faderns bekanta. Ett initiativ som blir rejält impopulärt eftersom hon nu hotar blottlägga de hemligheter som finns i faderns ungängeskrets.


Ree (Jennifer Lawrence) lär sina småsyskon att överleva utan pengar.

Trots att det rör sig om väldigt hotfulla miljöer och karaktärer så är Winters Bone inte direkt någon våldsam film. Det behövs ärligt talat inte. Det är fullt tillräckligt med de blickar med underliggande hot som filmens mycket trovärdiga skådespelare utbyter. Av dessa aktörer är det helt klart Jennifer Lawrence som spelar Ree som skiner starkast. Det här är en skådespelerska som trots sin ringa ålder (hon är född 1990) har en oerhörd närvaro i sitt agerande, något som också lett till en Oscarsnominering i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll 2011”. Två andra aktörer från Winters Bone som är anmärkningsvärda är John Hawkes som gestaltar den härjade farbrodern ”Teardrop” och Garret Dillahunt som spelar ortens lokala polis. Att dessa två herrar gör bra ifrån sig är ju förvisso inget man direkt chockeras över längre men de båda känns närapå kusligt trovärdiga i Winters Bone.


John Hawkes är övertygande i rollen som farbrodern "Teardrop".

Garret Dillahunt verkar förövrigt ha en imponerande förmåga att medverka i denna typ av strävsamt oglamorösa Cormac McCarty-doftande produktioner. De senaste åren har han exempelvis dykt upp i No Country for Old Men (2007), The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) och den tidigare nämnda The Road. Det är heller inte helt galet att anta att Debra Granik har inspirerats av just dessa filmer när hon skapat sin fantastiska Winters Bone.


Garret Dillahunt går heller inte av för hackor.

Trots en inte allt för speciellt stor budget och med endast en långfilm i bagaget så imponerar regissören och manusförfattaren Debra Granik rejält. Det är inte bara hur hon lyckas driva skådespelarna till fantastiska prestationer som är det intressanta. Även filmens lågmälda ton är skickligt utmejslad med små stilsäkra grepp. Fotot liknar nästan det dokumentära och de miljöer som visas upp är nästan vackra i sin otäcka karghet. Allt bakas samman av den vemodiga countrymusiken som också blir filmens ultimata stämningskrydda. Kanske är det också som en country-ballad man bäst beskriver Winters Bone. En sorgsen ballad om en ung kvinna som vägrar ge upp. En fiktiv klagosång om livets orättvisor men även om hur det efter regn ofta kommer solsken. Även om Jennifer Lawrence kommer att anses för ung för en Oscarstatyett 2011 så har hon framtiden för sig. Debra Graniks fantastiska Winters Bone är nämligen inget annat än ett mästerverk och en av 2010-års bästa filmer.

Kristoffer Pettersson...

Ghost Writer (2010) Matten Productions
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Regi: Roman Polanski
Skådespelare: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Kim Cattrall, Olivia Williamas

När fan blir gammal blir han religiös, eller kanske konspiratorisk som i Roman Polanskis fall. I skandalpolackens senast skapelse, Ghost Writer, vädras det nämligen politiskt maktspel och ljusskygga allianser. Ewan McGreger spelar en namnlös författare som aldrig riktigt fått något riktigt genombrott. Han anlitas av en känd Labourpolitiker (Pierce Brosnan) för att spökskriva dennes efterlängtade memoarer. Brådis är det eftersom McGregors företrädare har hittats mystiskt drunknad. Ja, man behöver inte direkt vara Tom Barnaby för att ana ugglor i mossen. Och mycket riktigt, ju mer spökskrivaren rotar i politikerns liv desto mer uppenbart blir det. Det är något som inte stämmer i Labourpolitikerns bakgrundsbeskrivning. Hemligheter finns gömda under ytan och starka krafter kämpar för att de ska stanna där.

 Pierce Brosnan spelar politiker med kanske inte helt rent mjöl i påsen.

Ska jag vara helt ärlig så är Ghost Writer inte någon sensationellt nyskapande historia. Den puttrar på i klassisk politisk thrilleranda med skumma telefonsamtal, lönnfack i skrivbordet och förföriska kvinnor. Samtidigt känns det verkligen att det är Polanskis film. Thrillergenren är ju ett väl beprövat territotium för Polanski och han rattar med vana nypor. Samma mystiska känsla som i hans klassiska verk The Tenant och Chinatown målas upp. Man sitter hela tiden och funderar på hur allt hänger ihop och var det hela ska sluta. Polanski använder även skådespelarna mycket skickligt. Det känns att de verkligen anstränger sig för att göra sitt bästa av sina mer eller mindre mystiska karaktärer. Bäst är Ewan McGregor som formligen lyser av skådespelarglädje i sin roll som spökskrivare och undersökande journalist. Han, som så många andra, har säkert länge drömt om att bli regisserad av den gamla succé/skandalräven Polanski. Men förutom gediget hantverk och pigga skådespelare så finns även något annat under ytan. Något dunkelt bubblande som snarare hänvisar till Roman Polanski som person.

 Roman Polanski och Ewan Mcgregor verkar trivas ihop.

Jag har vid flera tillfällen läst teorier om Polanskis The Pianist. Generellt brukar kritiker vara överens. Filmen var regissörens sätt att bearbeta sitt ursprung som polsk jude under andra världskriget. Även andra Polanskifilmer brukar anses som ventiler för regissörens egna upplevelser. Kanske inte så konstigt med tanke på det liv han levt. Först etableringen i USA med Rosemarys Baby som blev en stor Oscarsuccé 1968. Sedan Charles Manson-familjens ritualmord av hans gravida hustru Sharon Tate samma år. 1977 var det istället Polanski själv som låg under rättvisans lupp. Han anklagades då för at ha drogat och utnyttjat en minderårig flicka. Polanski nekade upprört till anklagelsen och undkom åtal genom att fly tillbaka till Europa. Där har han sedan tampats med utlämningstillstånd medans filmbolagsjättarna vänt honom ryggen. Inställningen till denna flykt har också varit flitigt debatterad. Vissa rasar mot att han smitit undan åtal medans andra anser att det hela rörde sig om simpel utpressning. Hur som helst blev The Pianist en stor succé 2002 och många trodde då kanske att den otrevliga historien från 1977 nu var glömd. Men inte riktigt. 2009 sätts Polanski åter i bojor när han landar i Schweiz för att ta emot ett pris. Frågan blir nu om de schweiziska myndigheterna ska lämna över Polanski till den amerikanska rättsmaskinen eller inte. Själv hävdar Polanski nämligen att han nu är fransk medborgare och att Frankrike inte har något utlämningsavtal med jänkarna. Till slut, efter en hel del turbulens, bestämmer sig den schweiziska staten att gå på Polanskis spår och släpper honom fri. Efter den schweiziska husarresten kommer filmen Ghost Writer. Det kanske inte är helt galet att anta att filmen innehåller viss koppling till Polanskis senaste upplevelser. Och mycket riktigt... 

Polanski i schweiziskt husarrest.

Både Brosnans Labourpolitiker och McGregor spökskrivare för tankarna till Polanski som person. Den ena är en föredetting som vänts ryggen. En brinnande men nu förbrukad stjärna som kämpar för att inte tappa fotfästet helt. Den andra är en hungrig doldis som brinner av skaparglädje och ett starkt rättspatos. Det är både syniskt och naivt i en förvirrande limbo.  Världen saknar stabilitet och den amerikanska utrikespolitiken är syndabocken. Labourpolitikern smutskastas och anklagas för unga Iraksoldaters död. Hans biografi får absolut inte berätta sanningen och de amerikanska intressena måste skyddas. Spökskrivaren gräver vidare och börjar närma sig sanningen. CIA-tentaklerna finns överallt med ljuddämpade pistoler och diplomatisk immunitet. Det är David mot Goliat i ett vackert höstlikt strandlandskap. Själv skulle jag inte vilja ha levt Polanskis liv trots hans stora succéer. Att få en chans att se på världen genom hans ögon är däremot både intressant och fascinerande. Oavsett vad man tycker om Roman Polanski som person så är Ghost Writer en utmärkt politisk thriller. Den innehåller allt som förväntas och vi kommer återigen ett steg närmare Polanski som person. En komplex man som uppenbarligen använder sina filmer som terapiredskap. Något som jag hoppas han kommer fortsätta med ett tag till.

Kristoffer Pettersson 10-09-16

Anton (Gaspard Ulliel) blir tjatad på av pappa Milo (Jean Reno) som tycker att han ska skärpa till sig och bli kriminell igen.

Gran Torino (2008) Matten Productions
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Regi: Clint Eastwood
Skådespelare: Clint Eastwood, Doua Moua, Bee Vang

I Gran Torino kastas vi in i ett stagnerande förortsområde någonstans i den amerikanska mellanvästern. Clint ”Clintan” Eastwood har åter mantlat huvudtrollen och spelar här Walt Kowalski, en hård och synisk man som lever på minnen från en förgången tid. Men världen runt honom har förändrats, inte minst hans grannar som till största delen består av invandrare från Sydostasien. Koreakrigsveteranen Kowalski ser på denna etniska utveckling med avsky och inte blir det bättre när fru Kowalski avlider. Det är här Eastwood kastar in oss. Vid en punkt där inget av mänskligt värde längre finns kvar i den gamle mannans liv. Han har gått ur tiden. Han förstår sig inte på sin omgivning utan tycker den är förvriden och onaturlig. Det enda som finns kvar av det förflutna är hans välskötta Ford Gran Torino som står parkerad i garaget. Den gamla bilen betyder nu allt för Kowalski.

Kowolski verkligen älskar sin bil.

Vi får även följa Kowalskis nyinflyttade grannar som gör sitt bästa för att anpassa sig i området. De är av det asiatiska folkslaget Hmong och har redan en väletablerad etnisk population i området. I denna population ingår exempelvis filmens orosmoln, gängledaren Spider (Doua Moua). En kille som ställer till med problem både för Kowalski och för de nya grannarna. Han tvingar exempelvis grannfamiljens son Thao (Bee Vang) att bryta sig in Kowalskis garage för att stjäla åldringens ögonsten. Thao blir naturligtvis påkommen och som kompensation får han hjälpa Kowalski med dennes husrenovering. Det omaka paret finner långsamt varandra. Sakta får de förståelse för varandras livssituation och ett uppvaknande sker. Kowalski börjar förstå att Thao står chanslös utanför samhället och det enda som finns för honom är Spider och gänglivet. Istället för att acceptera detta så bestämmer sig Walt Kowalski för att göra något åt saken. Han ska lära Thao att bli en äkta fullblodsamerikan.

Thao (Bee Vang)får lära sig hantverk av fullblodsjänkaren Kowalski (Clint Eastwood).

Det finns naturligtvis inga tvivel, det här är Clint Eastwoods film. Under egen regi har han lyckats lyfta ut hela sin karriär ur den till ytan känslokarga Kowalski. Det är alltså inte fråga om någon extrem rollprestation. Eastwoods skådespeleri har bekvämt landat i hans tidigare karaktärer. Återigen är han den fördomsfulle men godhjärtade tränaren från Million Dollar Baby (2004). Återigen är han den före detta revolvermannen med dåligt samvete från The Unforgiven (2002). Återigen kniper Eastwood ihop ögonen i ilska och skickar hänvisningar till båda dollartrilogin och Harry Callaghan. Trots det så kommer han här med något nytt. Kanske är det ett större reflektivt djup än tidigare. Walt Kowalski brottas inte bara med förändringar i samhället utan har även moraliska problem. Är han själv en dålig person? Även om det var krig så har han ju faktiskt dödat andra människor, en skuld som han alltid kommer att bära med sig. Eastwood ifrågasätter här våldshandlingar på ett helt nytt sätt. Är hämnd egentligen rättfärdigat? Föder det egentligen något gott? Precis som John Wayne i slutet av sin karriär visade att det fanns sprickor i den hårda fasaden så öppnar Eastwood sitt hjärta i Gran Torino. Hans resa genom livet har lärt honom att allt inte är svart eller vitt utan snarare består av varierade gråskalor. Gråskalor som Eastwood skickligt klarar av att gestalta i Gran Torino. Vore det inte för att filmen är ganska visuellt medioker hade det varit en solklar femma, nu ger jag den istället fyra i betyg.

Blir Gran Torino Clint Eastwoods sista föreställning som skådespelare så lämnar han scenen med flaggan i topp. Han står som en sammanfattning av den amerikanske hjältebilden från efterkrigstiden och framåt. En hjälte som nu klarar att ta till andra metoder än våld och som har svåra moraliska betänkligheter. För visst representerar Clint ”Clintan” Eastwood en epok som nu håller på att försvinna. En tid då tysta hämnare låt våldet tala. Ett hjälteideal som nu en av dess främsta företrädare vill ifrågasätta och forma om. Eastwoods hjältekaraktär är som Kowalskis muskelbil i garaget. Den har vårdats ömt men kommer snart att lämnas över till nya generationer. Gran Torino som film blir en manual och ett testamente. En modern Western när den är som bäst. Utan pekpinnar eller överdrivet våld visar Clint Eastwood att han kanske är den sista av en döende art. Den sista riktiga hjälten att lita på. En mänsklig Gran Torino som ryter till och visar var skåpet ska stå och hur en riktig hjälte beter sig.

Kristoffer Pettersson 2010-08-05

Surveillance (2008) Lago Film
Betyg i en skala från 1 till 5: 2.5
Regi: Jennifer Chambers Lynch
Skådespelare: Bill Pullman, Julia Ormond

Det blir okronologiskt och blodigt värre när David Lynchs dotter Jennifer tar sig an mordgåtegenren. Surveillance inleds i en enslig men trevlig mellanamerikans småstad där en fruktansvärd massaker just ägt rum. Till orten kommer två FBI-agenter (Bill Pullman och Julia Ormond) för att få rätsida på händelseförloppet och få fast bovarna. Inget är naturligtvis vad det först ser ut som och de överlevandes vittnesmål ruvar på en gruvsam hemlighet.  

Bill Pullman och Julia Ormond som slipade FBI-agenter, eller?

Som ni förstår finns uppenbara likheter med pappa Lynchs succéserie Twin Peaks. Våld och lust blandas åter igen ohämmat i en till ytan mysig småstadsidyll. Ändå försökeratt Jennifer Chambers Lynch klarar att stå på egna ben. Hon erbjuder mindre surrealistiskt flum och mer pang på rödbetan i modern MTV-stil. Att filmen inte enbart blir en våldsopera är mycket skådespelarnas förtjänst. Exempelvis Bill Pullman är förträffligt bra, få klarar att förmedla så mycket lidande utan att yppa ett enda ord som han. Han är helt enkelt fenomenal på att se miserabel ut. Han var förövrigt även med i Sofias debutfilm Boxing Helena (1993) och uppenbarligen gav det mersmak. Tyvärr blir resultatet även denna gång endast en bagatell som aldrig riktigt lyfter.

Överskådligt känns mest Surveillance som den tidigare nämnda tv-kanalen MTV. Man slår bort den ganska snabbt när eftertexterna rullat klart. Vi bjuds på schyst och medryckande hantverk, men något bestående välbehag (eller obehag) lämnas dessvärre inte. Mitt betyg blir två och en halv av fem, längre än så kommer tyvärr inte Jennifer denna gång. Jag förstår naturligtvis att det inte kan vara så enkelt att stå på egna ben med en sådan utmärkt filmskapare till far som David Lynch. Men omöjligt är det bevisligen inte, det kan ju Sofia Coppola vittna för. Kanske behöver Jennifer Chambers Lynch släppa faderns skruvade arv helt för att hon ska kunna bli en riktigt intressant regissör. För det enda Surveillance egentligen gav mig var ett sug att se pappa Lynchs Lost Highway (1997) en gång till. Där är nämligen både den skruvade cirkelformade storyn och den lidande Bill Pullman fenomenala. 

 Kristoffer Pettersson 2010-08-02

Eastern Promises (2007) Focus Features
Betyg i en skala från 1 till 5: 3
Regissör: David Cronenberg
Skådespelare: Viggo Mortensen, Naomi Watts, Vincent Cassel

Den hårde chaffören Nikolaj (Viggo Mortensen) och barnmorskan Anna (Niomi Watts).

Filmen är riktigt snygg och har inte minst ett rejält research-arbete bakom sig. De ryska filmgangstrarnas tatueringar är identiska med verklighetens och Viggo Mortensen lär ha åkt hela vägen till Sibirien för att lära sig rätt accent. Ändå fungerar filmen inte fullt ut. Det största problemet är karaktären Kirill som spelas av den vanligtvis utmärkte franska skådespelaren Vincent Cassel. Förutom att Kirill är en grinolle och fjant som man instinktivt tycker illa om så spelar Cassel över som bara den. Hans vanliga franska accent har nu bytts mot ryska, och inte är det speciellt övertygande. Cassel både ser och är så otroligt fransk att hans rysstolkning bara känns pajigt. När sedan ”dansken” Viggo Mortensen dyker upp och väser fram engelskryska fraser blir det nära på för mycket. Filmen saknar också en bra final utan knyts antiklimatiskt ihop utan någon egentlig uppgörelse. Eftersom Cronenberg lagt ner sådan möda med research så är det lite konstigt att han inte spetsat till manuset ytterligare. Nu känns filmen mest som en pilot till en ny HBO-serie. Kanske en storstilad uppgörelsescen hade varit på sin plats. Eller varför inte låta hårda Nikolaj ha ihjäl Semyons värdelösa son Kilrill. Det hade i alla fall jag uppskattat.

Nu över till det som faktiskt är riktigt bra med filmen. Precis som Cronenbergs body horror filmer så är Eastern Promises oerhört fysisk. Halsar skärs långsamt av och frysta lik stympas kallhamrat. Värst är en scen på ett badhus där Viggo Mortensen hoppar runt helt naken och slåss mot två knivbeväpnade tjetjener. Inget har lämnats åt fantasin. Rumpan är i närbild, pungen hänger och slänger, ögonglober punkteras, blod sprutar över det vita marmorgolvet. Allt är oerhört köttigt och när man funderar på det så är det självklart: Cronenberg gör fortfarande body horror! Han binder nämligen fortfarande sina historier runt fysiska effekter där kroppar går sönder på olika sätt eller endast är nakna och utsatta. Naomi Watts och Viggo Mortensen är egentligen sekondera. De ryska tatueringarna och det brutala våldet spelar huvudrollen. Och för att inte bli besviken så är det nog så man ska se Eastern Promises, som en mer kommersiellt gångbar utveckling av Cronenbergs galna och fascinerande värld.

Typisk rakning i Cronenbergs värld

Eastern Promises är helt klart sevärd, men inte på något sätt sensationell. På en skala mellan ett till fem skulle jag ge den tre. Den är brutal och välgjort men har markanta problem i manus och rollbesättning. Ryktet går förövrigt att en uppföljare ska spelas in. Både Cronenberg och Mortensen lär vara råpeppade inför uppgiften. Kanske faller alla bitarna på plats denna gång. Kanske skapar då Cronenberg det brutala gangsterfilmsepos som han faktiskt är kapabel till. Jag håller i alla fall tummarna.

Kristoffer Pettersson 2010-07-30