filmitus

Oskuldens tid (2009)

Betyg i en skala från 1 till 5: 3,5
Drama, USA 2009
Originaltitel: Cracks
Regi: Jordan Scott
I rollerna: Eva Green, Juno Temple, Maria Valverde m.fl.
Längd: 104 minuter
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.

———

David Lynchs dotter Jennifer har gjort det, Francis Ford Coppolas dotter Sofia likaså, men nu är det Ridley Scotts dotter Jordan som satt sig i registolen. Nåja, helt allena står hon inte. Pappa Ridley och morbror Tony Scott övervakar förvisso allt som producenter. Nu är frågan naturligtvis om Jordan har något att tillföra som regissör eller om det är önsketänkande från pappas sida som gett henne möjligheten till detta projekt? Svaret på frågan är helt klart ja. Jordan Scott klarar galant att berätta en både vacker och lite skrämmande historia om unga kvinnors väg mot vuxenlivet.

Miljön känns inte helt oetablerad. Det är 1930-tal på ett vackert litet internat mitt i den engelska övärlden. I centrum står en handfull unga damer i 15-årsåldern och deras flamboyanta simskolelärare Miss G (Eva Green).  Flickorna ser upp till den världsvana lärarinnan och tävlar hela tiden om hennes uppmärksamhet. Miss G favoriserar dock en av flickorna, Di (Juno Temple), vilket gör henne till simgruppens ledargestalt. Allt är frid och fröjd tills en spansk aristokratflicka vid namn Fiamma (Maria Valverde) kommer till internatet. Fiamma har svårt att finna sig i de strukturer som finns på internatet, vilket både fascinerar och skrämmer de övriga flickorna. Hon kommer även att påverka Miss G mycket starkt vilket leder till att hon överger sin tidigare favoritstudent. Alla blickar riktas mot Fiamma men hon vill varken vara någons ögonsten eller ledare. Istället fortsätter hon att ifrågasätta internatets oskrivna regler och vad som är ännu värre, hon lyckas genomskåda Miss G...

Den engelska internatmiljön är kanske som bekant väletablerad inom både film- och litteratursfären. Den används ofta när det kommer till att spegla hur ungdomens drömmar ställs mot vuxenvärldens normer. Anledningen till detta är förmodligen att den slutna internatmiljön har väldigt tydliga hierarkier vilket förenklar historier av denna typ. Det är också ganska mysigt med engelska internatskolor vilket inte minst J.K. Rowling har exploaterat i sin gigantiska Harry Potter-franchise. I Oskuldens tid är det dock inte magi utan snarare existentiella frågor och framtidsdrömmar som står i fokus. Det gör den däremot inte mindre intressant.

Att Jordan Scotts debutfilm, som har originaltiteln Cracks, har fått den svenska titeln Oskuldens tid är däremot både oturligt och onödigt. Oturligt eftersom titeln redan är upptagen och hänvisar till en film av Martin Scorsese från 1993 och onödig eftersom Cracks perfekt beskriver filmens handling. Men även om Jordan Scott berättar på ett rakt sätt utan några större pretentioner så finns det ett flerbottnat djup i Oskuldens tid. Man kanske skulle kunna säga att filmens grundhistoria om sprickor i den perfekta internatfasaden sakta krackelerar till något större. Den isolerade ön där omvärlden känns så otroligt avlägsen förvandlas successivt till en synonym för barndomen och alla dess illusioner. Långsamt får vi följa hur naiviteten och flickornas sagovärld flagnar bort och den bistra verkligheten uppenbarar sig. Denna övergång är naturligtvis inte alltid helt smärtfri och för vissa blir den helt överväldigande. Detta personifieras mest i den karismatiske lärarinnan Miss G som aldrig lyckats ta sig ifrån internatskolan utan krampaktigt klamrar sig kvar i det förgångna. När lärarinnan möter den unga Fiamma spricker hennes fasad sönder totalt. Frågan blir om hon klarar att kontrollera det som finns innanför.

Oskuldens tid är en fin och ibland en otäck liten historia som också vagt för tankarna till William Goldings Flugornas herre. Barn är ju som bekant skoningslösa när de sätter den sidan till vilket vi här återigen får se gestaltat. Ändå tycker jag att man först och främst kan se Oskuldens tid som en saga. Kanske beror detta på det sagoskimmer som filmen är stöpt i med ett underbart och mycket genomtänkt bildspråk. Att Jordan Scott i grunden är fotograf kanske är den stora förklaringen till detta men även filmens ljudlandskap är fascinerande välarbetat och smekande behagligt. Pianon och stråkar finns hela tiden lekande runt karaktärerna och förstärker de vackra landskapsbilder och starka scenarion som effektfullt målas upp. Just denna visuella och ljudtekniska perfektion tycker jag mig känna igen från pappa Ridley och farbror Tonys filmer där hantverket vid flera tillfällen har överglänst manuset. Men inte denna gång, som verk glänser Oskuldens tid med både en välpolerad yta och ett mångfacetterat och inte minst välskådespelat inre. De märks tydligt att de unga skådespelarna och inte minst Eva Green trivs i Jordan Scotts regi vilket också brukar känneteckna en duktig regissör. Kanske är det faktiskt så att äpplet inte faller speciellt långt från trädet och att talangen finns i generna. Hur det är med detta återstår att se men som debutfilm är Oskuldens tid mycket imponerande och kan rekommenderas till både yngre och äldre tittare. En välpolerad liten diamant som uppvisar en imponerad prisma för de som törs titta lite närmare.

--- --- ---

Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se