UPPERDOG (2009)
Upperdog (2009)
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Drama, Norge 2009
Regissör: Sara Johnsen
Originaltitel: Upperdog
Skådespelare: Bang Chau, Hermann Sabado, Agnieszka Grochowska, Mads Sjøgård Pettersen
Längd: 100 min
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.
———
Till en början så verkar de fyra karaktärerna i det norska samhällsdramat Upperdog inte ha så speciellt mycket att göra med varandra. Men ganska snart börjar bitarna falla på plats och man fårstår att deras livsöden är hårt sammanknutna. Filmen Upperdog som är skriven och regisserad av Sara Johnsen erbjuder en tankvärd inblick i några storstadsskandinavers inte helt okomplicerade liv.
Syskonen Yanne (Bang Chau) och Axel (Hermann Sabado) har i ung ålder adopteras från Asien. Lillebror Axel var då så liten att han nu inte kommer ihåg den syster som en gång betydde allt för honom. Istället växte han upp med ett stort hål i sitt hjärta och har nu blivit emotionellt handikappad. Den polska arbetarkraftsinvandraren Maria (Agnieszka Grochowska) städar hos Axels rika föräldrar och en ömsesidig attraktion väcks mellan de båda. Maria upptäcker dock ett fotografi på de välbärgade människornas vägg som väcker hennes intresse. Fotografiet föreställer ett asiatiskt barn som kliver av ett flygplan tillsammans med en norsk kvinna. Anledningen till att Maria reagerar på bilden är för att hennes bästa vän Yanne har ett likadant fotografi hemma i sin lägenhet. Men på Yannes bild kan man tydligt se att det var två kvinnor och två barn som landade på Oslos flygplats för mer än 20 år sedan. Samtidigt får vi följa Per (Mads Sjøgård Pettersen) som precis kommit hem från sin FN-tjänstgöring i Afghanistan. Per har i media fått bära hundhuvudet för Norges inblandning i konflikten. Krigsdomstolen har bedömt att de skott han avlossade var enligt protokolet men ändå finns den negativa stämpeln kvar. Per har därför dragit sig undan men ruvar på en hämnd mot den journalist som satte honom i klistret. Lite tröst får han dock när han besöker sin lokala kvarterskrog där den vackra servitrisen Yanne alltid verkar bli glad av att se honom.
Upperdog är en ambitiös film. Ambitiös på det sättet att den verkligen vill lära oss något om det moderna samhället. Den blir som en vägledande gest till den moderna storstadsskandinaven som dagligen får manövrera genom en mångkulturell och komplex vardag. Det är de grundläggande mänskliga behoven som för de fyra karaktärerna samman. Behov som vi alla har oavsett hur olika varandra vi tror vi är. På vägen mot de fyra unga människornas gemensamma knytpunkt så lyckas även Sara Johnsen beröra flera viktiga frågor i det moderna norska samhället. Hon gör också detta utan att vifta överdrivet med några pekpinnar. Att Norge skickar soldater till Afghanistan och vad det innebär är naturligtvis en högaktuell fråga. Samma sak gäller den arbetskraftsinvandringen som finns i landet och vad som driver människorna bakom den. Men huvudhistorien ligger ändå hos de adopterade syskonen. Filmen lyfter fram hur viktigt det är att adopterade barns rötter inte bara skärs av och kastas bort. Ett ämne som kanske tyvärr har hamnat en hel del i skymundan av den betydligt större flyktingdiskussionen. Det är också dessa lite annorlunda frågor som gör Upperdog till en ambitiös film. Den slår ett slag för de personer som enligt samhällets normer borde vara lyckliga och som egentligen inte får klaga. Men precis som titeln antyder så visar Upperdog att verkligheten ofta är lite mer komplicerat än vad man först tror.
Själv imponeras jag av de norska filmskaparna och hur de hela tiden lyckas finna nya originella infallsvinklar på den moderna samhällsdebatten. De vågar ta större risker än vi svenskar med sina berättelser, oavsett om det inte är den mest politisk korrekta skildringen som framställs. Kanske är det så att de helt enkelt får friare tyglar av sina filmbolag i jakten på samhällsrealism? Detta gäller även för Upperdog som klarar att hantera ganska allvarliga ämnen utan att bli för tung och mörk. Nej, tvärt om faktiskt. På sina ställen är den riktigt rolig och filmen flyter fram på ett lättsamt och fräscht sätt. De fyra unga människornas historier är mycket skickligt sammanflätade och för tankarna till amerikanska storverk som Crash, Babel eller 21 Grams. Filmen är också snyggt utförd och skådespelarna är mycket trovärdiga i sina roller. Mot Upperdogs final blir handlingen och berättandet tyvärr något utdraget och lite övertydligt vilket är synd. Men förutom att filmen tappar lite av sitt fina tempo mot slutet så levererar ändå Upperdog fullt ut. Även om den kanske inte är riktigt lika genial som den fantastiska De Osynliga av Erik Poppe så är det en mycket tankvärd och välutformad norsk filmpärla.
--- --- ---
Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se
DEN NAKNE MANNEN (2010)
Den nakna mannen (2010)
Betyg i en skala från 1 till 5: 4
Dokumentär, Finland, 2010
Originaltitel: Miesten vuoro
Regi: Joonas Berghäll, Mika Hotakainen
Längd: 81 minuter
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, exploitation och annat spännande.
———
Att man i Finland anser att bada bastu är väldigt nyttigt kommer ju inte direkt som någon nyhet. Att det rör sig om mer än en fysisk rening kanske inte är lika erkänt. I Den nakna mannen av Joonas Berghäll och Mika Hotakainen får vi följa med in i den ångande bastuvärmen och uppleva när den finske mannen öppnar sitt hjärta.
Den nakna mannen är något så ovanligt som en finsk dokumentär med fokus på vad som händer med män när de bastar ihop. Vi får träffa en varierad samling karlar som inte har mycket gemensamt förutom just bastuintresset . Men något händer när den ångande värmen omger deras nakna lekamen. Uppenbarligen tinar bastuaggregaten upp de ofta tillsynes råbarkade karlarnas munläder för plötsligt börjar de berätta om sina innersta känslor och funderingar. De delar med sig glädjande berättelser som berör känslan att bli pappa eller beskriver hur underbart det är att finna kärleken sent i livet. Många berättelser är just upplyftande varma men betydligt fler är hjärtskärande tragiska och fyllda med djupt rotad manlig ångest.
Som svensk har jag knappt satt min fot i en bastu i hela mitt liv. Istället har jag bortförklarat den ångande miljön som en något förlegad tvagningsmetod. Efter att ha sett Den nakna mannen börjar jag dock förstå varför denna ångande ceremoni är en sådan viktig del av den finska traditionen. De nakna männen kan i bastun släppa omvärldens ok och istället unna sig några minuter av reflektion. Bastumiljön blir till en ventil där mer än deras porer kan renas. Här kan de släppa ut sina innersta demoner och söka tröst hos varandra. Vi får bland annat höra dem beklaga sig över att de finska männen uppfostrats till att vara råbarkade och introverta. De har tidigt fått lära sig att ”män inte gråter” vilket har blivit som ett nationellt handikapp. Men i bastun gråter de, de gråter över sin barndom och över sin själsliga ensamhet. De gråter över förlorade vårdnadstvister och hur döden har berövat dem deras nära anhöriga. Kort och gott kan bastubesöken erbjuda de finska männen den emotionella kontakt som samhället nekat dem. Som svensk man börjar jag avundas den finska bastutraditionen. Kanske borde vi också söka oss till badhus när livet känns för överväldigande eller när vi helt enkelt behöver manlig förståelse och gemenskap.
Dokumentären Den nakna mannen sträcker sig från norra Finlands ödemarker till Helsingfors innerstadsbadhus. Samtliga av de män vi får möta verkar dela uppfattning som en av dem uttrycker med orden: ”Ibland gör det gott att få prata”. Förutom att visa hur oerhört etablerat bastubadandet är i Finland så förstår man den terapeutiska poängen med den ångande miljön. Det behövs en ökad debatt i hur män uppfostras och hur de hämmas emotionellt. Den nakna mannen är ett litet steg mot en öppnare diskussion rörande just detta viktiga ämne.
--- --- ---
Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se
OSKULDENS TID (2009)
Oskuldens tid (2009)
Drama, USA 2009
Originaltitel: Cracks
Regi: Jordan Scott
I rollerna: Eva Green, Juno Temple, Maria Valverde m.fl.
Längd: 104 minuter
Denna recension finns även publicerad på Kulturdelen.com
Besök även FromBeyond.se - Sveriges bästa e-tidning fokuserad på genrefilm, explotation och annat spännande.
———
David Lynchs dotter Jennifer har gjort det, Francis Ford Coppolas dotter Sofia likaså, men nu är det Ridley Scotts dotter Jordan som satt sig i registolen. Nåja, helt allena står hon inte. Pappa Ridley och morbror Tony Scott övervakar förvisso allt som producenter. Nu är frågan naturligtvis om Jordan har något att tillföra som regissör eller om det är önsketänkande från pappas sida som gett henne möjligheten till detta projekt? Svaret på frågan är helt klart ja. Jordan Scott klarar galant att berätta en både vacker och lite skrämmande historia om unga kvinnors väg mot vuxenlivet.
Miljön känns inte helt oetablerad. Det är 1930-tal på ett vackert litet internat mitt i den engelska övärlden. I centrum står en handfull unga damer i 15-årsåldern och deras flamboyanta simskolelärare Miss G (Eva Green). Flickorna ser upp till den världsvana lärarinnan och tävlar hela tiden om hennes uppmärksamhet. Miss G favoriserar dock en av flickorna, Di (Juno Temple), vilket gör henne till simgruppens ledargestalt. Allt är frid och fröjd tills en spansk aristokratflicka vid namn Fiamma (Maria Valverde) kommer till internatet. Fiamma har svårt att finna sig i de strukturer som finns på internatet, vilket både fascinerar och skrämmer de övriga flickorna. Hon kommer även att påverka Miss G mycket starkt vilket leder till att hon överger sin tidigare favoritstudent. Alla blickar riktas mot Fiamma men hon vill varken vara någons ögonsten eller ledare. Istället fortsätter hon att ifrågasätta internatets oskrivna regler och vad som är ännu värre, hon lyckas genomskåda Miss G...
Den engelska internatmiljön är kanske som bekant väletablerad inom både film- och litteratursfären. Den används ofta när det kommer till att spegla hur ungdomens drömmar ställs mot vuxenvärldens normer. Anledningen till detta är förmodligen att den slutna internatmiljön har väldigt tydliga hierarkier vilket förenklar historier av denna typ. Det är också ganska mysigt med engelska internatskolor vilket inte minst J.K. Rowling har exploaterat i sin gigantiska Harry Potter-franchise. I Oskuldens tid är det dock inte magi utan snarare existentiella frågor och framtidsdrömmar som står i fokus. Det gör den däremot inte mindre intressant.
Att Jordan Scotts debutfilm, som har originaltiteln Cracks, har fått den svenska titeln Oskuldens tid är däremot både oturligt och onödigt. Oturligt eftersom titeln redan är upptagen och hänvisar till en film av Martin Scorsese från 1993 och onödig eftersom Cracks perfekt beskriver filmens handling. Men även om Jordan Scott berättar på ett rakt sätt utan några större pretentioner så finns det ett flerbottnat djup i Oskuldens tid. Man kanske skulle kunna säga att filmens grundhistoria om sprickor i den perfekta internatfasaden sakta krackelerar till något större. Den isolerade ön där omvärlden känns så otroligt avlägsen förvandlas successivt till en synonym för barndomen och alla dess illusioner. Långsamt får vi följa hur naiviteten och flickornas sagovärld flagnar bort och den bistra verkligheten uppenbarar sig. Denna övergång är naturligtvis inte alltid helt smärtfri och för vissa blir den helt överväldigande. Detta personifieras mest i den karismatiske lärarinnan Miss G som aldrig lyckats ta sig ifrån internatskolan utan krampaktigt klamrar sig kvar i det förgångna. När lärarinnan möter den unga Fiamma spricker hennes fasad sönder totalt. Frågan blir om hon klarar att kontrollera det som finns innanför.
Oskuldens tid är en fin och ibland en otäck liten historia som också vagt för tankarna till William Goldings Flugornas herre. Barn är ju som bekant skoningslösa när de sätter den sidan till vilket vi här återigen får se gestaltat. Ändå tycker jag att man först och främst kan se Oskuldens tid som en saga. Kanske beror detta på det sagoskimmer som filmen är stöpt i med ett underbart och mycket genomtänkt bildspråk. Att Jordan Scott i grunden är fotograf kanske är den stora förklaringen till detta men även filmens ljudlandskap är fascinerande välarbetat och smekande behagligt. Pianon och stråkar finns hela tiden lekande runt karaktärerna och förstärker de vackra landskapsbilder och starka scenarion som effektfullt målas upp. Just denna visuella och ljudtekniska perfektion tycker jag mig känna igen från pappa Ridley och farbror Tonys filmer där hantverket vid flera tillfällen har överglänst manuset. Men inte denna gång, som verk glänser Oskuldens tid med både en välpolerad yta och ett mångfacetterat och inte minst välskådespelat inre. De märks tydligt att de unga skådespelarna och inte minst Eva Green trivs i Jordan Scotts regi vilket också brukar känneteckna en duktig regissör. Kanske är det faktiskt så att äpplet inte faller speciellt långt från trädet och att talangen finns i generna. Hur det är med detta återstår att se men som debutfilm är Oskuldens tid mycket imponerande och kan rekommenderas till både yngre och äldre tittare. En välpolerad liten diamant som uppvisar en imponerad prisma för de som törs titta lite närmare.
--- --- ---
Kristoffer Pettersson - redaktör på Kulturdelen.com och FromBeyond.se
